Väckarklockan ringde 05:20 och frukosten serverades den morgonen från 05:30. Vi fick en rejält utökad version av den klassiska Petit Déjuner, förstärkt med bland annat en varm, söt riskaka.

 

Det var kallt men molnfritt ute och jag bestämde mig för att köra med knävärmare, armvärmare och vindöverdrag på skorna, samt en vindväst i fickan.

 

Jag rullade bort mot starten och märkte snart att allt inte stod rätt till med bakväxeln. Den växlade direkt från 17 till 21 och hoppade över 19, både vid upp- och nerväxling. Jag kunde heller inte få i den lättaste växeln, 23:an. Skulle jag börja fixa med inställningarna nu eller skulle jag låta det vara? Inför Vätternrundan två veckor tidigare hade jag justerat växlarna strax innan loppet och det hade straffat sig, för när jag hade lagt tryck på pedalerna så hade växlingen kärvat. Jag ville inte råka ut för samma sak nu, så jag lät det vara.

 

Inför starten blev vi indelade i startgrupper baserat på våra startnummer. Det fanns fållor för startnummer 0 – 1 000, 1 000 – 2 000, 2 000 – 4 000 och 4 000 – 7 000. Troligen p.g.a. att jag var förstagångsåkare så hamnade jag i den sista startgruppen, men då jag kom tidigt, så hamnade jag ändå bland de främsta i den gruppen. Vi stod som en lång orm längs en å, med stadens kyrka till vänster om oss. Allt var mycket bra organiserat.

 

 

Runt omkring mig hörde jag mest italienska och flamländska. De flesta var iklädda kortbyxor och kortärmad tröja, men några enstaka cyklister hade båda hellånga byxor och tröjor. Det fanns en spänd förväntan i luften. Några försökte skämta bort anspänningen, men de flesta stod för sig själva i vimlet av cyklister. Några minuter innan starten gick jag ner till ån och lättade på trycket.

 

Den officiella starttiden, 07:15, kom, men ingenting hände. En stund senare började kyrkklockorna ringa och även om jag inte märkte något av det, så förstod jag detta var startsignalen. Det gav loppet en storslagen inramning och en känsla av kopplingen mellan den andliga och världsliga världen, samt hur mycket det här loppet faktiskt betydde för orten.

 

 

 

Det tog en liten stund innan vi kom i rörelse. De flesta hade ena skon i pedalen och sparkade sig långsamt framåt. Allt eftersom höjdes tempot och efter någon minut hade vi styrfart. Tre och en halv minut efter jag börjat rulla kom jag till stadens torg, där starten var belägen, och vi höll då ett hyfsat tempo. Jag körde över startlinjen så att chipet registrerades, nollställde trippmätaren och sedan var vi iväg.

 

Jag tror inte att vägen var avstängd för loppet, men vi använde oss av bägge körbanorna. Flaggvakter stod på en del refuger, precis som under Tour de France. De lite långsammare cyklisterna höll till höger och de snabbaste längst ut till vänster. Jag hoppade mellan olika grupper tills jag kom så långt ut till vänster att jag höll ett högt men bekvämt tempo.

 

De första en och en halv milen av loppet var i de närmaste helt platta. Först följde vi vägen mot Grenoble, men sedan tog vi av till höger mot Croix de Fer. Vägen gick på ett ställe nästan vertikalt upp mot en damm och vi klättrade längs långa raksträckor som var avhuggna med tvära serpentiner. Det var magnifikt att se raden av cyklister som fyllde ut hela vägen och motivet var som gjort för att fotograferas.

Col de la Croix de Fer 

 

Efter dammen kom vi in i första partiet av klättringen upp mot Croix de Fer, vilken kan delas in i tre delar, avdelade med två kortare nedförsbackar.

 

Stigningen var brant, vägen smalnade av och tempot sänktes dramatiskt. Fortfarande fyllde cyklister ut hela vägbanan och på grund av den låga hastigheten blev vägen fullpackad. Jag smög mig ut så långt till vänster jag kunde för att köra om. Min hastighet låg omkring 13 km/h och rätt snart såg jag vilka andra cyklister som höll ungefär samma tempo. Det var inte många som körde snabbare så här långt bak i fältet och det kändes bra att se att de andra deltagarna inte bara bestod av supermänniskor som flög uppför berget.

 

Första partiet på sex kilometer avverkades utan problem och vi kom till den lilla byn Le Rivier. Efteråt följde en tre kilometers utförslöpa som avslutades med några riktigt vassa serpentiner.

 

När jag kom ut ur den sista serpentinen konfronteras jag med en fruktansvärt brant uppförbacke. Jag växlade ner från största klingan, förbi mellanklingan, ner till lillklingan, varpå kedjan hoppade av. Jag fick ut foten, hoppade av cykeln, lade tillbaks kedjan, men vad skulle jag göra sedan? Hela vägen var fylld av cyklister på väg uppför och jag stod i en hopplöst brant backe. Efter några fruktansvärt långa sekunder insåg jag att jag inte bara kunde stå och se på när alla cyklade förbi mig. Jag klickade i ena foten och vid andra försöket fick jag på något sätt i den andra foten i pedalen. Paniken var över och jag kunde fortsätta uppåt.

 

Jag fortsatte att köra om cyklister. Efter en stund fick vi i vänsterfilen maka på oss för en ambulans som kom körande uppför berget. En stund senare kom vi ifatt den, då den stod vid en cyklist som hade kollapsat och låg på vägen.

 

Halvvägs uppför berget började jag komma ikapp cyklister med startnummer omkring 1 000 och 2 000, som höll ungefär samma tempo som jag. Omkring hälften av alla jag såg låg och nötte på sin lättaste växel, så det var inte frågan om att spara några växlar tills senare. Jag använde mig av utväxlingen 30 – 21 uppför större delen av berget.

 

Jag såg en cyklist på en C40, iförd Euskaltel-dress, som höll ett otroligt jämnt och fint tempo. Jag lade mig på hans rulle och fick en mycket behaglig resa. Ett par gånger blev jag bortpetad från rullen, men jag såg till att återta den så schysst jag kunde.

 

Andra nerförbacken på berget kom efter ytterligare nio kilometers klättring. Det var en knappt två kilometer lång utförslöpa längs ena bergssidan. Vägen var rak och sikten var fri, så det var bara att släppa på. När klättringen åter började, hade jag lärt från det tidigare misstaget och växlade ner stegvis och i god tid innan backen började på allvar. Jag såg till att återta rullen på C40:an, men när vi närmade oss toppen kände jag att jag skulle kunna hålla ett lite högre tempo, så jag gick om och såg då att han hade startnummer 1735. Han hade troligtvis inte den blekaste aning om att jag legat bakom honom i ungefär en mil.

 

Den sista tredjedelen upp mot Croix de Fer var fem kilometer lång och precis innan toppen stod flera fotografer och tog bilder på cyklisterna. Den sista biten hade antalet åskådare längs vägen ökat och uppe på passet var det fullt med hejande supportrar och anhöriga.

 

 

Man kunde fylla på vatten på krönet, men jag hade fortfarande välfyllda flaskor och kände mig fräsch, så jag körde förbi vätskedepån. Solen hade vandrat högt upp på himlen och jag tyckte inte det var någon större mening med att ta på mig vindvästen i utförslöpan.

 

Utförsåkningen var till en början rätt så teknisk och jag hittade ingen bra linje genom de tvära serpentinerna. Vi höll oss från och med nu på vår egen sida av vägen. Jag blev mestadels omkörd av andra cyklister och efter en stund kom nummer 1735 susande förbi. Efter några kilometer körde vi igenom en by och efter denna blev vägen mindre kurvig, så jag kunde hålla ett högre tempo i utförskörningen.

 

Jag segade mig ikapp en grupp holländare och vi höll ihop tills vi kom till den första av två korta uppförsbackar. Vyerna var fantastiska och under andra omständigheter hade jag stannat och tagit foton, men nu var det bara att trycka på.

 

Nedfärden fortsatte, avbröts med den andra korta uppförsbacken och innan jag visste ordet av, så var vi i Saint Jean de Maurienne. Det var läge att kavla ner armvärmarna. Flaggvakter stod utposterade i rondellerna och visade vägen genom staden, och efter en kort stund var vi ute på en större väg mot Saint Michel de Maurienne.

 

Vägen steg svagt under de knappt 14 kilometrarna mellan städerna. Vi bildade en 20-mannaklunga som växeldrog i ett behagligt tempo. Det gick undan utan att vi sprängde oss, för vi hade trots allt bara avverkat det första berget än så länge. De flesta av oss i klungan passade på att fylla på näringsförråden under detta avsnitt.

 

Vi hann knappt komma in i Saint Michel förrän vi svängde höger i en rondell, körde under en viadukt och stigningen upp mo Col du Télégraphe började.

 

Col du Télégraphe
 

Under min planering av loppet hade jag sett klättringen från Saint Michel upp till Col du Galibier som en enda sträcka, avbruten med en kort utförslöpa. När klättringen väl började insåg jag den psykologiska fördelen i att se det som två helt separata berg, så jag tog sikte på Col du Télégraphe som dagens andra berg.

 

Tempot stabiliserades återigen omkring 12 – 13 km/h och rätt snart hittade jag några som höll samma tempo. Jag lade mig i kölvattnet på tre cyklister i röda tröjor från Saint Tropez cykelklubb. Klättringen gick mestadels genom lummig skog, så vi hade inte mycket till utsikt. På det hela taget gick klättringen odramatiskt och lugnt, men när vi närmade oss passet, så började dagens ansträngning trots allt ge sig till känna.

 

Arrangörerna hade satt upp skyltar som indikerade hur många kilometer det var kvar till toppen. I början satt skyltarna med fem kilometers mellanrum och de sista fem kilometrarna fanns det angivelser varje kilometer. Tyvärr satt skyltarna inte alltid med ett jämnt antal kilometers mellanrum och ibland saknades någon skylt, så en viss osäkerhet började smyga sig in om hur långt det egentligen var kvar till toppen. Tvåhundra meter extra med 7 procents stigning började kännas som något jag inte ville utsätta mig för i onödan.

 

Till slut kom vi upp på passet och blev återigen påhejade av en stor skara åskådare. Vi rullade utför den fem kilometer långa utförslöpan mot Valloire och jag passade på att äta och dricka ordentligt. I Valloire var en av de två matdepåerna belägen och här hade jag tänkt att göra mitt enda planerade stopp under loppet. Jag behövde få i mig mer energi och mina energikakor tog slut fortare än beräknat, så jag behövde även fylla fickorna.

 

Valloire var fullt av matdepåer som olika researrangörer ställt i ordning för sina resedeltagare, men jag kunde inte hitta arrangörernas officiella depå. Lätt frustrerad och med sinande vatten- och matförråd började jag klättra upp mot Col du Galibier.

 
 

Col du Galibier
 

Stigningen var brant och hastigheten sjönk till ny bottennotering. Vi möttes av ett stort antal offroad-fyrhjulingar och efter en stund körde vi förbi uthyrningen. Efter två kilometer planade vägen ut och vid sidan av vägen stod ett gäng cyklister och fyllde sina vattenflaskor från en kran. Jag stannade till och fyllde på mina för att sedan fortsätta så snart jag var klar. Jag släppte alla tankar kring att endast dricka buteljerat vatten; nu behövde jag all vätska som gick att få.

 

Väl tillbaka på vägen ville jag kolla hur jag låg till jämfört med min tidtabell och när jag grävde i ryggfickan så lyckades jag tappa ut min sista hela energikaka. Jag förbannade mig själv, men orkade inte vända om. Ett par hundra meter senare kom vi till den officiella matkontrollen, som var förlagd i Verney. Den bestod av ett otroligt buffébord med allt från torkade frukter till bullar och croissanter. Jag fyllde på kropp och fickor med bananer och apelsiner. Vid det här laget var jag irriterad över mitt strul med onödiga stopp och förlusten av energikakor, så jag hoppade upp på cykeln så snart jag tryckt i mig maten.

 

Klättringen uppför berget fortsatte och jag fick kraftigt revidera min förutfattade bild av Galibier. Mitt starkaste minne av berget härrörde sig från TV-sändningarna av Tour de France 1998. Jag mindes hur Jan Ullrich, nerkyld och genomblöt tog sig ner genom molnen, blev avhängd av Marco Pantani, som under denna etapp i princip förseglade sin totalseger.

 

Bilden jag fått av Galibier var ett ogästvänligt, rått och kargt berg, men detta var inte alls vad jag nu upplevde. Vi gjorde vår klättring i strålande solsken uppför något som mest kunde liknas vid en fjälläng. Hela landskapet var idylliskt, vilket i sin tur stod i stark kontrast till den kraftiga stigningen som nu började suga musten ur mig. Jag visste inte hur mycket höjden bidrog till min trötthet, men jag visste att de branta, långa klättringarna de senaste timmarna hade en stor inverkan.

 

Halvvägs uppför berget började jag känna mig riktigt trött och även få krampkänningar i låren. Det högg i höger lårs insida och vänster lårs framsida. Jag växlade ställning så gott jag kunde, men med fyra kilometer kvar till toppen var jag tvungen att stiga av cykeln för att stretcha ut benen. Jag vet inte hur mycket det hjälpte, men jag fick en paus i allt klättrande.

 

Väl uppe på cykeln igen fortsatte malandet. Jag saknade verkligen min 23-krans bak. Markeringarna som angav hur långt det var kvar till toppen verkade vara utplacerade helt stokastiskt, eller så var det min trötthet som fick mig att bli alltmer irriterad över småsaker. Med tre kilometer kvar kände jag mig fullständigt utpumpad. Jag körde mestadels stående och höll omkring 10 km/h. Jag räknade ner varje 50-meterspassering på trippmätaren.

 

Med mindre än en kilometer kvar kunde jag se passet. Det låg nästan rakt ovanför mig och jag sänkte direkt blicken ner mot vägbanan framför mig. Det kändes nästan omöjligt att ta sig upp dit, men jag fokuserade hela tiden på de nästkommande 50 metrarna.

 

Återigen stod fotografer i kurvorna och tog kort på cyklisterna. Jag kunde inte låta bli att småle åt den metamorfos jag genomgått sedan förra fotograferingen. På toppen av Croix de Fer körde jag bra och kände mig stark. På toppen av Galibier kände jag mig som en krympling som stapplade fram på kryckor.

 
 

 

Uppe på passet fanns en liten matkontroll, så jag fyllde mina flaskor, åt några bananer, satte på mig vindvästen och satte av utför.

 

Nedfärden var en fröjd. Även om vägen var brant, så var det långa, svepande kurvor och jag hittade linjen direkt. Jag körde hela tiden om andra cyklister, samt en och annan bil, och efter åtta kilometers njutning var jag med skallrande tänder nere i Lautaret. Även om det var varmt i luften, så var jag genomsvettig och fartvinden kylde ner mig ytterligare. Först nere i La Grave slutade tänderna klappra som kastanjetter.

 

Nedfärden avbröts med en tre kilometer lång uppförsbacke och jag passade på att ta några fotografier från cykeln. Den efterföljande utförslöpan avslutades med några tvära svängar, där gendarmer stod utplacerade och såg till att mötande bilar tog det lugnt och inte skar kurvorna. Jag tog av vindvästen och tryckte ner den i ryggfickan. Jag hade knappt sett någon annan cyklist efter Lautaret, men den sista halvmilen in till Bourg d’Oisans var så gott som platt och små klungor bildades.

 

 

Ursprungligen hade jag inte tänkt att stanna i depån, men jag hade fått i mig alldeles för lite mat, så hade jag inget val. I depån träffade jag Inga-Lill, som stått där sedan en halvtimme tillbaks. Hon frågade hur jag kände mig och jag sa att Galibier hade varit fruktansvärt. Hon berättade att en cyklist som kommit in till depån tidigare nästan hade börjat gråta när han berättade om sin klättring uppför Galibier. Inga-Lill berättade även att ambulanser gått i skytteltrafik sedan 10-tiden och att en helikopter använts till och från. Jag kunde bara säga att jag inte sett en enda vurpa, men att jag sett folk som kollapsat under loppet.

 

Jag låg fortfarande bra till jämfört med min tidplan, men mina ben kändes som om de körts fram och tillbaka genom en mangel. Jag drack bara Coca Cola i depån, för det var där jag råkade stå. Bananerna var placerade för långt bort och jag kunde inte förmå mig att förflytta mig bort till dem. Inget bra drag!

 
 

 

Jag hoppade upp på cykeln igen. Direkt efter depån passerades startlinjen för tidtagningen uppför Alpe d’Huez. Om inte som mål, så hade jag haft en idé eller dröm om att köra uppför Alpe d’Huez på mindre än dubbla tiden mot Marco Pantanis rekordtid. Det skulle innebära att jag hade cirka en timme och en kvart på mig att ta mig upp till toppen. Som mina ben just nu kändes insåg jag att det skulle bli mycket svårt …

 

Så fort jag kom in i stigningen förbannade jag att jag inte hade fixat 23-klingan. Jag provväxlade några gånger, men kedjan rasslade bara av. Jag kom på att om jag höll växelreglaget intryckt, som när jag växlade till den lättaste växeln, så låg kedjan kvar. Ingen drömlösning, men under korta perioder kunde jag i alla fall använda 23:an. Jag hade definitivt inte haft något emot att ha en 25-klinga där bak.

 
 

 

Jag försökte jämföra känslan när jag testkörde den första biten av backen dagen innan med det som jag nu upplevde, men det var något hjärnan inte klarade av. Jag funderade på om de tider som skulle presteras på tempoloppet i Tour de France om tre veckor skulle jämföras med de tider som Pantani och Armstrong presterat som avslutning på en tuff bergsetapp. Det skulle verkligen inte vara en rättvis jämförelse.

 

Jag återgick till min egen situation. Hastighetsmätaren visade mestadels ensiffriga värden och den utplaning efter tre kilometer som jag tyckte mig ha registrerat från bilen kände jag nu över huvud taget inte av. Klättringen fortsatte obönhörligt och jag utnyttjade respiten i varje serpentin genom att ta maximal väg genom den och på så sätt kunna återhämta pulsen under de få plana metrarna.

 

Enstaka cyklister var på väg nerför berget, efter avslutat lopp. Jag försökte beräkna ungefär hur lång tid de varit i mål före mig, men insåg snart det meningslösa i detta. Jag trampade på och i en liten by längs vägen stod några funktionärer och delade ut vattenflaskor. Jag plockade en i farten och drack upp de tre, fyra munnar kallt vatten som fanns i flaskan. Det kändes härligt.

 

Krampkänningen i låren började komma tillbaks och jag funderade hur länge jag skulle orka innan jag var tvungen att stiga av. Jag höll ut till kurva nummer 10, men där var jag tvungen att hoppa av cykeln och sätta mig ner en stund. Jag masserade låren och funderade på om jag skulle gå en stund. Det var endast klubbtröjan som fick mig att avstå. Det såg tillräckligt illa ut att ha klivit av cykeln.

 

Jag fortsatte uppför. Jag hade släppt varje tanke på att dubbla Pantanis tid, även om jag bara räknade tiden på cykeln, vilket redan skulle vara att fiffla med siffrorna. Min målsättning var nu bara att komma in under nio timmar. Både klockan och trippmätaren var inställda på att endast mäta tiden när cykeln rullade och nu hade jag stannat så många gånger att jag inte riktigt hade koll på totaltiden. Eftersom starten varit försenad och det sedan tagit en stund att komma till startlinjen, så kunde jag heller inte med tillräckligt stor precision räkna ut hur länge jag varit på väg. Jag var dock ganska övertygad om att jag borde kunna komma i mål inom de nio timmarna.

 

Med ungefär fyra kilometer kvar körde nummer 1735 om mig, men jag hade ingen kraft i benen för att hänga på. Någonstans mellan kurva 2 och 1 kände jag mig så utpumpad att jag fick kliva av cykeln igen. En dansk bil stod parkerad vid avfarten och en kvinna frågade på danska om jag ville att hon skulle hålla min cykel. Jag avböjde artigt, för jag behövde cykeln för att hålla i mig, så jag kunde sträcka ut rygg och ben och för att återhämta krafter.

 
 

 

Till slut insåg jag att det bara var att fortsätta, så jag klev upp på cykeln och satte av vidare uppåt. Jag passerade skylten till byn Alpe d’Huez och fortsatte vidare uppför. Vägen klättrade vidare under en bro och sedan planade den ut för att avslutas med en lätt nedförsbacke mot Palais de Sports. Kravallstaket var uppsatta den sista biten och markerade infarten mot målområdet. Det vimlade av folk i solskenet och det var en underbar känsla att passera mållinjen.

 

Jag tog av nummerlappen från cykeln och lämnade in den till sekretariatet. Tillbaks fick jag ett diplom med min tid. Jag satte mig ner och pustade ut.

 

Diplomet angav 8:55 som officiell tid, d.v.s. tiden från 07:15 fram till målgång och 8:43 som reell tid, d.v.s. tiden från det att jag passerat startlinjen. Det räckte till ett gulddiplom. Med hjälp av diplomet kunde jag sedan köpa en medalj av rätt valör. Denna fick man betala separat, men det upplevde jag som fullt acceptabelt, då priset för loppet endast var 30 Euro.

 

På cykeldatorn kunde jag se att jag tillbringat 8:28 i cykelsadeln och följaktligen pausat i sammanlagt en kvart. Den officiella sträckan för loppet är 174 kilometer, men min trippmätare sade att det snarare rörde sig om drygt 178.


Epilog