Haute Route är en bubbla som är väldigt lätt att ta sig in i. Nu när jag är på väg att ta mig ut ur den, så inser jag att det är mycket som jag kommer att sakna.
Jag kommer sakna dem som sätter upp pilar längs vägarna för att tala om för oss åt vilket håll vi skall cykla. Jag kommer sakna motorcyklisterna som följer oss, stoppar mötande trafik, stänger av rondeller och på andra sätt ser till att vi får företräde där vi tar oss fram. Jag kommer sakna de funktionärer som stoppar annan trafik i korsningar och vid utfarter. Jag kommer sakna dem som står i depåerna och ser till att vi får det vi behöver för att kunna fortsätta cykla. Framför allt kommer jag nog sakna fruktkakan och koffeingelen.
Jag kommer sakna dem som visar mig hur jag skall ta mig till mitt hotell. Jag kommer sakna dem som ser till att min vidrigt tunga väska står i receptionen på hotellet när jag kommer dit. Jag kommer sakna massörerna som ger mina ben nytt liv efter det att jag tagit mig i mål. Jag kommer med andra ord att behöva återanpassa mig till att cykla på svenska vägar.
Haute Route snedvrider ens referensramar. En etapp som innehåller mindre än 3000 höjdmeter är en lugn etapp. En tolv kilometer lång klättring som snittar sex procent är en bra uppvärmning på dagen. En dag som bara innehåller ett tempolopp upp till Alpe d’Huez är verkligen en vilodag.
Haute Route är ett fantastiskt arrangemang, otroligt proffsigt och väl genomfört på alla sätt. Ur ett cyklistperspektiv, så handlar Haute Route till stora delar om att cykla, äta och sova. Ofta är cyklingen den enkla delen. Sen skall man ha lite tur också; hade jag vaknat med förkylning och feber inför den fjärde etappen, så hade mitt lopp, och min upplevelse av loppet, sett helt annorlunda ut.
Haute Route Alps hade drygt 450 startande i år. Jag har inte lärt känna speciellt många av dessa, men jag har ändå pratat med flera. Ofta har det varit några korta ordväxlingar i en klättring, i en depå eller efter en etapp. Alla dessa möten har varit väldigt positiva.
Jag har börjat lära känna Uffe. Tills för några år sedan hade vi varit klubbkamrater under flera år. Vi träffades på klubbträningar och under La Marmotte, men i övrigt så hade vi aldrig kört ihop. Att vi med dessa förutsättningar kunnat köra uppför, på platten och utför tillsammans är otroligt. Att vi därtill kunnat ha behållning av varandras musik på kvällarna trotsar alla sannolikhetskalkyler.
Jag är tacksam att jag har fått vara i den här bubblan. Jag tycker att alla som vill testa den här bubblan skall göra det, men då gäller det att förbereda sig väl. Mycket väl. Snart skall jag börja ta del av världen utanför bubblan.
Nice, 2014-08-31
|