Raid PyreneenRaid Pyreneen (English)Jotunheimen RundtLa MarmotteLa Marmotte (English)Haute Route
Prolog
Dag 1
Dag 2
Dag 3
Dag 4
Dag 5
Erfarenheter
Länkar
Dag 2
2002-09-03, Oloron - Sainte Marie-de-Campan




Vi steg upp 06:30, åt frukost och begav oss iväg klockan åtta. Vi kunde se bergen vid horisonten och även topparna var synbara, trots att vädret hade blivit lite sämre.

Det visade sig att man kunde välja två olika vägar de första milen. Antingen tog man den föreslagna rutten från Asasp till Arudy och Laruns, eller så fortsatte man från Asasp via Escot över Col de Marie-Blanque till Laruns. Båda vägarna var lika långa, men rutten över Marie-Blanque skulle vara väldigt vacker och passet som sådant skulle vara ganska tufft. Vid middagen kvällen innan hade frågan kommit upp vilka som skulle välja vägen över Marie-Blanque och vilka som skulle ta default-alternativet. Jag hade kommit på mig själv att räcka upp handen för Marie-Blanque.


Col de Marie-Blanque

På vägen från Oloron började det dugga och några valde att dra på sig regnkläder. Vi var ett knappt tiotal som valde Marie-Blanque-alternativet och Ray, en av ledarna, gjorde oss sällskap. Fem kilometer efter Asasp svängde vi in på den lilla vägen mot passet.

I början gick vägen lummigt bland träd och boskap. Vid ett tillfälle stod en svart tjur ensam invid vägen och jag insåg att jag stirrade intensivt på mitt framhjul och andades knappt överhuvudtaget medan vi långsamt segade oss förbi tjuren. Fanns det någon som hade en röd tröja eller regnjacka på sig …?

Det är inte ovanligt att Marie-Blanque passeras under Tour de France och för första gången stötte vi på skyltar som visade hur många kilometer det var kvar till toppen, samt hur många procents stigning vi kunde se fram emot under nästkommande kilometer. Det var skyltar som jag snabbt fick en hatkärleksrelation till. Å ena sidan var det bra att få veta hur mycket som återstod och hur brant det var, men å andra sidan var det ju verkligheten som gällde. Berget fanns ju där, så varför bry sig om siffrorna? Ibland var det bättre att inte veta.

De sista fyra kilometerskyltarna visade 11, 9.5, 13 respektive 11 procents stigning. Långsamt, mycket långsamt, segade vi oss upp för berget. På toppen efter nio kilometers stigning undrade vi stilla om vi hade bränt ut oss innan dagens två riktiga berg skulle komma, Aubisque och Tourmalet. Vi funderade inte så länge för det började regna, så vi drog på oss regnjackorna och började tänka på nedfärden.


Erol på väg upp mot toppen av Marie-Blanque.

Peter och Bob drog iväg direkt, tätt följda av "US Postal Peter". Vi andra tog det lite lugnare, men gjorde oss också redo för nedfärd. Regnet tilltog och US Postal Peter vurpade i en serpentin. När vi övriga kom ikapp honom hade en fransk bilförare precis stannat och erbjöd sig att köra honom till närmsta stad. Ray undersökte Peter och efter lite omvårdnad av skrubbsår och justering av cykeln fortsatte vi allihop utför i regnet.

Vi stötte på bussen några kilometer innan Laruns. Vi fyllde på matförråd och flaskor för att sedan fortsätta mot foten av berget. Efter Laruns delade sig vägen, så att man kan fortsätta söderut mot Spanien eller österut mot Col d'Aubisque. Precis vid korsningen låg ett hotell, vilket jag just då insåg att Inga-Lill och jag bott på några år tidigare då vi bilat över Pyrenéerna till norra Spanien. Vid det tillfället hade jag inte haft någon aning om att vi bott vid foten på Aubisque.


Bussen innan Laruns med Ian och Erol i förgrunden.


Col d'Aubisque

De första kilometrarna körde jag tillsammans men Erol, Jim och Dave, en cyklist från Jersey som tillsammans med Erol skulle bli min trogne medresenär de närmsta dagarna. Stigningen uppför Aubisque från Laruns var ungefär 15 kilometer lång och på den sträckan klättrade vägen från 520 till 1 709 meters höjd. Första halvan varierade mellan sex och åtta procent, medan den andra halvan varierade mellan åtta och tio procent. Det duggade lätt i början av klättringen, men allt eftersom övergick duggregnet till ösregn.

Ungefär halvvägs upp passerade vi en stad och åkte då runt torget mitt inne i stan. På så sätt fick vi plötsligt några meters nedförbacke mitt i allt klättrande. Jim och jag höll ett något snabbare tempo runt torget än de övriga och fick en lucka till Dave och Erol. Jim körde på extremt lätta växlar och hade bra flyt i sin åkning. Vi körde förbi flera av dem som inte åkt Marie-Blanque. En kilometer innan toppen drog Jim ifrån och strax därefter kom jag ikapp Robert, som såg ut att få slita rejält. De sista hundra metrarna svepte en iskall vind över toppen och blåste regnblandat hagel över oss.


Utsikt från Col d'Aubisque.

Väl uppe i toppstugan beställde vi soppa, smörgås och kaffe för att få upp värmen. Några satte sig framför den öppna brasan. Vi stämplade våra kort två gånger, en gång för Col d'Aubisque och en gång av en kontrollant från den arrangerande cykelklubben. Under randonneurlopp är det vanligt med enstaka hemliga kontroller och i efterhand resonerade vi oss fram till att det inte finns så många andra ställen än just på toppen av Aubisque dit man kunde förlägga en sådan kontroll under det här loppet.


Robert ser äckligt fräsch ut i toppstugan på Col d'Aubisqe.

Efter 50 minuters pausande gick vi ut från stugan och fann till vår förvåning att molnen hade spruckit upp, regnet slutat och vägbanan höll på att torka upp. Livsandarna började komma tillbaks.

Richard från Australien, som numera bodde i Californien, Dave, Erol, Jim, och jag satte av utför. Vägen slingrade sig längs en bergssida med en dalgång till vänster och andra berg bortanför. Vi stannade längs vägen, tog några bilder och njöt av färden.


Col du Soulor

Efter en stunds färd kom vi till Col du Soulor. Med sina två kilometers stigning på 6.5 % i snitt kändes passet inte som något större problem. Vi tog det lugnt i stigningen och fortsatte sedan utför på torr asfalt i strålande solsken. Vägen var lättåkt och tempot låg mellan 50 och 60 km/h ner till Argelès-Gazost. Där kollade vi kartan och fortsatte, men nu gick det betydligt trögare då vägen sakta ringlade sig uppåt längs Gorge de Luz. Efter en dryg halvmil stötte vi ihop med bussen och stannade för att fylla på mat och dryck. Vägen fortsatte uppför och de sista kilometrarna mot Luz-St Sauveur gick riktigt tungt. Där började den slutliga klättringen uppför Tourmalet.


Col du Tourmalet

Jag hade hört många skräckhistorier om Tourmalet på resan och dessbättre visade sig de flesta vara falska. I efterhand kan man säga att aritmetiken för berget var enkel, man skulle klättra från 750 till 2 115 meters höjd på 18 kilometer, d.v.s. en genomsnittlig lutning på 7.6 %. I princip hela berget höll en jämn stigning förutom ett flackt parti halvvägs, samt den sista kilometern som höll 10 %. Detta visste jag dock inte när klättringen började.

Jim, Erol, Dave och jag körde igenom Luz-St Sauveur utan att stanna och fortsatte uppför Tourmalet. De första kilometerskyltarna visade 6 %, men övergick snart till 8 %. Jag hittade en rytm som passade mig och lade mig i täten. Efter en dryg halvmil vände jag mig om för att kolla läget. Bara Jim var med. Vi fortsatte och precis innan vi kommit halvvägs uppför berget ryckte Jim och fick en lucka som jag aldrig lyckades täppa till.

Vi passerade ett begravningståg som gick igenom byn Berèges. Alla byns invånare måste ha gått i tåget, som ringlade sig nerför berget. Det blev några ögonblick till eftertanke och sedan gjorde sig verkligheten påmind igen. Efter niokilometers passeringen avbröts 8 %-sviten med en 5 %-stigning. Denna kändes som rena nedförsbacken, men jag ökade inte tempot utan utnyttjade respiten för att äta en banan och ta några tuggor på en energikaka.

Med sju kilometer kvar till toppen låg ett café där jag såg att Peter och Bob satt och åt glass. Jim stannade till för att fylla på vatten, men jag vågade inte stiga av cykeln, för då tror jag inte jag varit kapabel att komma igång igen. Det var fortfarande rätt så soligt, men molnen började komma och det blev märkbart kyligare.

Till följd av historierna jag hört hade jag tagit med mig en energigel för de sista sex kilometrarna. Då dessa inte blev värre än de tidigare, bestämde jag mig ändå för att äta upp den någonstans 3.5 kilometer innan toppen. En kilometer senare började kroppen protestera mot intaget av en hel gelförpackning på näst intill tom mage och det var en stund inte helt klart på vilken sida om kroppen gelen skulle stanna, men allt gick bra till slut. Till min glädje blev inte stigningen värre än 8% förrän sista kilometern. Den kilometerskylten visade 10%, men då var jag så nära att det inte spelade någon roll, för jag skulle bara upp dit.


Oväder på väg in mot Col du Tourmalet.

Ray stod med bilen på toppen och sa åt mig att skynda vidare för att ett oväder var på väg in. Han tog ett foto av mig vid Tourmalet-skylten och jag gick in för att få en stämpel i kortet. Just då kom Jim upp och vi tittade oss omkring i toppstugan. Peter och Bob dök in, fick sina kort stämplade och fortsatte direkt vidare nedför berget. Vi insåg att det var dags att röra på sig, så vi satte av efter dem.

Efter några kilometer passerade vi skidorten La Mongie och snart var vi nere bland träden igen. Vi klarade oss fram till hotellet innan regnet kom.

Vi skulle övernatta på hotell Les Deux Cols i Ste Marie-de-Campan och när jag kom dit satt redan Aussie Dave i baren, duschad och ombytt. Han hade struntat i Marie-Blanque, knappt pausat överhuvudtaget på hela dagen och kommit in trekvart före oss övriga i nästkommande våg. Jag bar upp väskorna på rummet, hängde av mig kläderna, duschade och gick ner till baren för att ta en whisky. Benen kändes allt annat än fräscha.

Enstaka cyklister droppade in allt eftersom tiden gick. De flesta var trötta och slitna. Robert och Ian kom in efter ett tag. Jag gick ut till dem på gatan utanför hotellet. Robert hade tagit sig över både Aubisque och Tourmalet trots en för tung lägsta utväxling. Ian hade lånat ut sin regnjacka till US Postal Peter efter dennes vurpa och själv cyklat i ösregnet ända till bussen före Laruns utan mycket till skydd.

"Nu skiter jag i det här"
sa Robert torrt. "Vi tar den diskussionen senare" sa jag, "drick det här", varefter Robert svepte i sig en rejäl whisky ute på gatan, innan han klivit av cykeln. Efter dusch och ombyte återvände vi till baren. De sista cyklisterna hade ännu inte kommit in. Siste man kom in kring kvart över åtta och middagen serverades 20 minuter senare. Det var inga problem att somna den kvällen.


Dagen i siffror

Distans: 147 kilometer
Stigning: 3 890 höjdmeter (inklusive Marie-Blanque)
Tid i sadeln: 7 timmar och 36 minuter
Snitthastighet: 19.3 km/h



Svart kurva: Höjd (m)
Blå kurva: Hastighet (km/h)
Röd Kurva: Puls (slag/min)