Den 21 juli kördes en av de mest spektakulära etapperna i 2004 års upplaga av Tour de France. Det var den 15.5 kilometer långa tempoetappen som startade i Bourg d’Oisans och klättrade genom de 21 serpentinerna upp till målet i Alpe d’Huez.

 

Nästan tre veckor tidigare, samma dag som prologen i Tour de France avverkades, så kördes ett annat lopp med start i Bourg d’Oisans och mål i Alpe d’Huez. Loppet hette La Marmotte och namnet anspelar på ett litet murmeldjur som lever i dessa bergstrakter och är en symbol för området.

 

 

La Marmotte är ett av ett tiotal lopp som ingår i Grand Trophée, en serie långlopp som körs i olika delar av Frankrike. Loppet ingår samtidigt i en serie på fyra lopp i Trophée de l’Oisans och som avverkas inom loppet av en vecka. La Marmotte är det näst sista av dessa lopp och körs på lördagen. På söndagen avslutas Trophée de l’Oisans med ett tempolopp uppför Alpe d’Huez, precis som i 2004 års Tour de France.

 

La Marmotte mäter 174 kilometer och tar således inte riktigt närmsta vägen mellan start och mål. En och en halv mil efter starten i Le Bourg d’Oisans, som ligger på 720 meters höjd, börjar den drygt två mil långa klättringen upp mot Col de la Croix de Fer på 2 068 meters höjd. Efteråt faller vägen av mot Saint Jean de Maurienne på 550 meter över havet och halvannan mil senare börjar en tremilaklättring, upp mot Col du Télégraphe och sedan vidare upp mot Col du Galibier på 2 642 meters höjd. Därefter faller vägen tillbaks till startpunkten, för att slutligen ta sig an de sista 14 kilometrarna upp till Alpe d’Huez. Vid målgången har deltagarna avverkat drygt 5 000 höjdmeter.

 

La Marmotte är en tävling och förutom sin placering, får alla deltagare ett diplom. Det finns guld-, silver- och bronsdiplom och den tid som krävs för de två ädlaste valörerna beror på deltagarens ålder.


Förberedelser

 

Jag hade anmält mig till loppet via arrangörernas hemsida på Internet. Man behöver skicka in ett läkarintyg för att anmälan skall godtas, men efter lite dialog med arrangörerna kom vi överens om att jag kunde skicka in en skärmbild av min pulskurva från Jotunheimen Rundt föregående år, samt en hänvisning till resultatlistan på deras hemsida.

 

Via turistinformationen i Bourg d’Oisans hade jag bokat ett hotellrum för tre nätter i anslutning till loppet.

 

Baserat på erfarenheter från tidigare lopp gjorde jag en tidplan för La Marmotte. Den var tuff men realistisk, ansåg jag då, och den siktade på att jag skulle ta mig runt på nio timmar. För ett gulddiplom behövde jag köra på 9:15 och för ett silverdiplom på 11:06.

 

 

 

 

På onsdagskvällen före loppet landade Inga-Lill och jag på Nice Côte d’Azur med våra cyklar i bagaget. Då flygplatsen ligger precis vid strandlinjen, passade jag på att kalibrera höjdmätaren på min pulsmätare. Vi packade in oss i hyrbilen och slog in på N85 mot Digne-Les-Bains, där vi övernattade.

 

 

 

På morgonen fortsatte vi direkt mot Grenoble och Bourg d’Oisans, dit vi kom fram under eftermiddagen. Vi tog in på vårt hotell, Le Terminus, ett enkelt familjeägt hotell som ingår i kedjan Logis de France. Dessa hotell satsar på god mat och specialiserar sig ofta även på andra lokala aktiviteter, såsom cykling, vandring och fiske.

 

 

Staden var helt invaderad av cyklister. De flesta var holländare och där fanns också några belgare. Flamländska hördes mer än franska. Jag fick senare reda på att hälften av de 6 000 startande brukar vara holländare. Det var uppenbart att Lance Armstrong haft stor inverkan; Trek-cyklar var mycket vanliga, liksom US Postal-kläder. Jag kollade min höjdmätare och den visade 720 meter över havet, en nästan otäck precision.

 

Vi tog en biltur uppför Alpe d’Huez och till min förvåning var vägen mycket bredare i verkligheten än den sett ut att vara på TV. Den var också helt nyasfalterad, troligtvis med tanke på tempoloppet om tre veckor.

 

Jag hade tidigare studerat en detaljerad banprofil över Alpe d’Huez och när stigningen väl börjar, så är de 2 – 3 första kilometrarna otroligt branta med en snittlutning omkring 11 %. Därefter avtar den något för att fortsätta i en jämn stigning. Det fanns egentligen ingenstans under hela klättringen där man kunde återhämta sig, förutom i själva serpentinkurvorna. I den nedre delen av berget var dessa stora som vändplatser och helt plana, men i övrigt så malde stigningen obönhörligt på.

 

Vi såg cyklister längs hela vägen upp till toppen. Väl uppe på Alpe d’Huez såg jag en skylt som talade om att det var en kilometer till målgången för Tour de France-cyklisterna, men jag såg ingen självklar punkt där målet borde ligga. Byn är egentligen en enda stor skidanläggning med hotell, restauranger och en isbana. Vi stannade vid Palais des Sports, en jättelik träningsanläggning, så jag kunde hämta min nummerlapp och mitt tidtagningschip, den så kallade Kiwin.

 

 

Tillbaks i Bourg d’Oisans kollade jag väderutsikterna på turistinformationen. Det skulle vara ostadigt på fredagsförmiddagen, men sedan skulle det bli fint och lördagen skulle bli molnfri.

 

Vi åt middag på hotellet och maten var verkligen suverän. Jag hade svårt att somna och tittade på semifinalen i fotbolls-EM. Grekland gjorde 1 – 0 på Portugal i första förlängningskvartens sista minut, men jag kunde fortfarande inte somna.

 

 

 

På fredagsmorgonen testade jag cykeln och körde upp till serpentin nummer 21, d.v.s. den första serpentinen upp mot Alpe d’Huez. Jag behövde inte använda min lättaste växel och jag höll ungefär 12 km/h utan att behöva trycka på alltför mycket. På det stora hela kändes det bra.

 

Vi gjorde en bilutflykt till Briancon, som visade sig vara en mycket vacker stad med en medeltida stadskärna. På vägen dit passerade vi Col du Lautaret. Det var en trevägskorsning och samtidigt ett pass för vägsträckningen mellan Grenoble och Briancon. Den tredje vägen i korsningen gick upp mot Galibier och om man kom från det hållet, så var Loutaret en trevägskorsning, vilken som helst.

 

 

Vi körde samma väg tillbaks och gjorde ett besök på den botaniska trädgården vid Col du Lautaret. Jag var imponerad av att någon hade förlagt en botanisk trädgård på 2 000 meters höjd och den var, till min överraskning, mycket sevärd. På hemfärden kunde jag känna på bansträckningen in till Bourg d’Oisans. Ett stycke före La Grave och vid foten av berget upplevdes vägen lite teknisk från bilen, men annars så var det bara långa svepande kurvor som avslutades med en halvmils slätåkning in till stan.

 

På turistinformationen konfirmerade de väderprognosen för morgondagen. Jag kontrollerade höjdmätaren och den hade krupit ner under 700 meters höjd, så ett högtryck hade verkligen kommit in. Den sedvanliga ångesten förknippad med val av kläder före ett lopp började komma över mig. Jag hade nästan hela min cykelgarderob med mig. Om det skulle bli soligt och 25 grader på 700 meters höjd, hur skulle då väder och temperatur vara på 2 600 meter?

 

Tillbaks på hotellet fixade jag det sista på cykeln, som att sätta på nummerlappen och pumpa däcken. Cykelförrådet i källaren var nu fullt med cyklar och jag växlade några ord med två spanjorer från Ronda. Framgaffeln på den enes cykel hade gått sönder i transporten, så nu hade han köpt en ny i den lokala cykelaffären och var i full färd med att kapa den till rätt längd och montera den.

 

Middagen bestod av utsökt pasta och vi fick så mycket påfyllning som vi önskade. Efteråt tog vi en promenad genom staden. Det var många som var ute och gick. De flesta var män i 40-årsåldern, tunna, sega, kortklippta eller tunnhåriga och sportigt klädda. Jag kände att jag smälte in rätt så bra. Den kvällen hade jag inga problem att somna.