prz-velo_se - Dag 3

Efter att ha ätit frukost plockade vi på oss vad vi behövde, lastade in våra väskor i bussen och gjorde oss redo för avfärd. Robert stack på en gång, medan jag väntade in Erol och Jim, så vi kom iväg kring 08:20. Vädret var vackert, men det var fortfarande lite småkyligt och vägbanan var våt efter nattens oväder.

Stigningen uppför Col d'Aspin började så fort vi lämnat byn. Vägen klättrade från 860 upp till 1 489 meter över havet på tolv kilometer och stigningen låg mellan 5 och 6 % hela vägen. I början var landskapet öppet och vi såg vägen en bra bit framför och ovanför oss. Efter en stund kom vi in bland träden och det blev kyligare när inte solen kunde värma direkt.

Erol tog det lite lugnare ett slag, så Jim och jag fortsatte tillsammans själva. Vi körde förbi cyklister som startat före oss. När det var 1.5 kilometer kvart till toppen kom vi upp bland molnen och några hundra meter före krönet kom vi ikapp Dave. Precis innan vi kom nådde krönet kom Erol ikapp oss. Han körde pulsträning och spurtande som tåget upp de sista kilometrarna.

Vi pausade bara en kort stund och gav oss iväg utför. Utförslöpan var rätt så teknisk och rolig att köra. Efter en liten stund var vi nere under molnen och solen kom åter fram. Mitt i en vid 180-graders kurva stod en flock hästar och betade. Vi kom ifatt Robert och fortsatte ner till Arreau vid foten av berget, där vi återsamlades. Utan att fundera närmare på saken körde jag ut på D929, den stora vägen söderut, som var skyltad mot Col de Peyresourde. Ganska snart hojtade Dave och Richard om att vi nog körde fel väg. Vi studerade kartan och kom fram till att vi borde ta vägen genom staden, så vi vände om tillbaks mot Arreau.

Klättringen uppför Peyresourde började direkt efter att vi lämnat staden. De första åtta kilometrarna var stigningen ganska försiktig, medan de sista tio var betydligt tuffare. Nu sken solen starkt och det kändes som att jag hade lite för mycket kläder på mig. Den vanliga klungan bestående av Erol, Dave, Jim och mig begav sig uppför.

Klättringen gick trögt och efter ett slag kom Erol och Jim på efterkälken. Dave verkade vara i toppform och seglade ifrån oss övriga. Jag låg framför Erol och Jim med Dave i sikte, men orkade inte komma ifatt. Hela tiden körde vi förbi andra cyklister som var på väg uppför berget. De flesta körde på mer touring-betonade cyklar med packväskor. Jag tyckte det var tillräckligt slitigt att bara forsla min egen kropp uppför berget.

Col de Peyresourde reste sig 1 569 meter över havet och på de sista åtta kilometrarna klättrade vägen 600 höjdmeter. När vi kom upp till toppen stod Peter där redan. Vi stannade vid bilen för att äta några bananer och fikonkakor. Medan vi stod där kom Aussie Dave över krönet, plockade upp sin vindjacka ur ryggfickan i farten och fortsatte utför utan att stanna, med ett brett leende på läpparna.

Utsikt över vägen vi kom upp för till Col de Peyresourde.

Peter, Dave, Jim och jag hoppade upp på våra cyklar och satte efter honom direkt. Utförslöpan var helt fantastisk. Långa partier hade utmärkt sikt och det var bara att stå på. Jag försökte att inte hamna alltför långt efter Peter, men det var helt omöjligt, för han verkade inte ha några som helst spärrar utför. Vid ett vägskäl stannade han till och jag kunde komma ikapp, men snart var han förbi igen.

När vi kommit ner till Bagneres-de-Luchon kom vi ikapp Aussie Dave när han stod i en rondell och valde vilken utfart han skulle ta. Efter ett tag hittade vi vilken vi skulle ta och satte av. Vi växeldrog på fem man och höll ett gott tempo. Det var två mil lätt utför till Chaum, där vi tänkte äta lunch. När vi väl kom dit verkade staden helt övergiven, så vi bestämde oss för att fortsätta och ta in på första öppna restaurang.

Vi kom till första öppna restaurang efter att ha klättrat en bit upp mot Col des Ares. Det var ett pittoreskt hotell, så vi ställde våra cyklar utanför och gick uppför trappan till restaurangen. Vi fick plats på den inglasade verandan med utsikt över vägen, så vi kunde se när de andra cyklisterna kom förbi. Vi beställde alla samma trerättersmeny för att det skulle gå fort och förrätten kom in ganska snabbt. Någon ville ha sin biff medium rare, varvid alla andra snabbt förklarade att om man valde något annat än kremerad biff i Frankrike, så hade den knappt sett en stekpanna. Dave uttryckte det målande: "If you order your steak medium, they chop off the cow's head, wipe its ass and serve it on a plate."

Under tiden hade Richard kommit förbi och gjort oss sällskap. Även han tog menyn och helt plötsligt verkade serveringen gått i baklås. Vi väntade, men inget hände. Vi fick in huvudrätten en halvtimme efter förrätten och då ville vi bara iväg. Vid det laget hade vi sett de flesta andra passera förbi på vägen nedanför. Vi kastade i oss maten, struntade i eventuell efterrätt, betalade och gav oss av.

Vi körde tillsammans över Col des Ares. Precis efter krönet blev vi omkörda av två motorcyklar och Peter lade sig några decimetrar bakom bakhjulet på den andra. Jag följde efter på behörigt avstånd. Efter en dryg halvmil utför började det gå uppför igen mot Col de Buret. Det var en kort stigning och efter en stund kom vi ikapp två andra cyklister från gänget. Fram till dess hade vädret varit strålande, men nu började molnen hopa sig.

Efter en kort utförslöpa började vi ta sikte på Col de Portet d'Aspet som låg 1 069 meter över havet. Peter och Jim drog på, så Dave och jag hamnade en bit efter. Vägen kom till ett trekors, där vägen åt höger vek av mot Col de Menté, medan vi tog till vänster mot Col de Portet d'Aspet. Direkt efter korsningen gjorde vägen en skarp högersväng runt en klippa. Direkt efter kurvan, till vänster, låg monumentet till minne av Fabio Casartelli, som omkom här under Tour de France 1995. Rakt fram tornade vägen upp sig som en vägg. Jag gick ner på lättaste växeln och tänkte köra vidare för att utnyttja den lilla fart jag hade, men ångrade mig för jag ville ha ett foto av Casartellis minnessten med mig hem.

Dave stannade också och vi tog några foton. Därefter satte vi igång igen och det gick inte fort. Portet d'Aspet klättrade 420 meter på 4.5 kilometer och den första halvan var definitivt mycket brantare än den andra. Vägen löpte lummigt bland träden, men det var svårt att njuta av utsikten, för den första biten koncentrerade jag mig enbart på att ha styrfart på cykeln. Dave hamnade några meter efter och vi segade oss båda uppför i cirka 8 km/h. Efter drygt två kilometer planade backen ut något och det gick lättare att ta sig upp.

Följebilen stod på toppen, men vi stannade inte så länge. Några välkända cyklar stod lutade utanför caféet, men Aussie Dave, Jim och jag fortsatte utför. Det var en skön utförslöpa och när den planade ut kom John ikapp oss. Aussie Dave gjorde ett ryck och stack iväg. Jim och jag försökte jaga ikapp i några kilometer, men australiensaren var för stark på platten, så efter en stund tog vi det lugnare.

När vi stannade i en korsning tolv kilometer före St Girons såg vi Dave bakom oss, så vi väntade in honom. Jim, Dave, John och jag växeldrog den dryga milen långa utförslöpan till St Girons, där vi skulle stämpla våra Carnet de Route för dagen. Vi hittade en bar vid en rondell, där vi också köpte lite dricka. Efter en stund kom ytterligare två som skulle stämpla och när alla var klara drog vi vidare de sista 28 kilometrarna mot Massat.

Vägen gick nu lätt uppför, men vi höll ändå ett gott tempo. Med en knapp mil kvar körde vi förbi Robert och Ian, som hade kört på bra under dagen. Efter att ha passerat ett halvdussin tuffa berg de senaste två dagarna, kunde jag inte låta bli att se det här som en onödig transportsträcka, men det gick i alla fall lätt när vi var flera som drog. Mot slutet av etappen började det dugga, men vi hann fram till hotellet och ställa in cyklarna innan regnet kom.

Vi bodde på hotell Les Trois Seigneurs strax innan Massat. Vårt badrum hade en automatisk handtork, så efter vi duschat hängde vi in alla våta och fuktiga kläder där och satte igång den över natten.