prz-velo_se - Dag 4

Klockan ringde 06:50 och det regnade utanför. Voltaréntabletten hade hjälpt under natten och benen kändes verkligen fräscha. Vi åt frukost och eftersom det fortfarande regnade hade vi inte speciellt bråttom att komma iväg. Vi siktade på att starta 08:30 och strax innan avfärden upphörde regnet till vår glädje.

Åter igen började dagen med en backe. Det var den 12 kilometer långa stigningen upp till Col de Port. På den sträckan skulle vi klättra från 650 till 1 249 meters höjd. Det var en jämn, lummig klättring som planade ut den sista biten upp mot toppen. På den här stigningen fanns det inga vanliga skyltar med information om hur långt vi hade kvar. Istället fanns små diskreta skyltar som talade om hur många kilometer vi hade avverkat från backens början tillsammans med information om stigningen den närmsta kilometern.

Jims kedja hoppade i början av backen, så Erol och jag väntade in honom. Dave hade hittat flytet, så han fortsatte vidare. Andy, en av ledarna, kom ikapp oss och körde förbi. Han hade parkerat följebilen vid bergets fot och körde ett träningspass uppför berget. Jim och jag hängde på, men tempot var lite för högt. Vi sänkte tempot, men Jim släppte ändå efter ett slag. Jag fortsatte på en relativt tung växel på mellanklingan och efter drygt åtta kilometer kom jag ikapp Andy. Tillsammans körde vi förbi Dave, men de sista 1.5 kilometrarna drog Andy ifrån och jag orkade inge hänga på. När det bara var 100 meter till toppen kom Erol ångande med pulsen på 165 slag/minut. När vi väl kom upp till toppen låg molnen tunga och vädret var rått, så vi tillbringade inte någon lång stund där.

Medan Andy vände tillbaks till följebilen, körde vi övriga fyra utför mot Tarascon. Det var en ganska teknisk, blöt och bitvis brant nedfärd på rätt dålig asfalt. Jag hade fått en liten lucka och väntade in de andra när backen tog slut en dryg halvmil innan Tarascon. De kom farande tillsammans med Aussie Dave och John.

I Tarascon kom vi ut på N20 och trafiken tilltog på en gång. Vägen segade sig upp i 2.5 mil mot Ax-les-Thermes och vi tog ombord flera medresenärer som vi körde ikapp. Väl framme i Ax-les-Thermes stötte vi på Robert, Ian och några till som stannat för en kort fika. Vi stannade inte, utan tryckte på uppför.

Efter Ax-les-Thermes avtog trafiken och samtidigt började den riktiga klättringen upp mot Col de Puymorens. Den var 27 kilometer lång och klättrade från 720 till 1915 meters höjd. Det var ingen tung klättring, men den var seg och malande. Erol och jag slog följe, men efter en stund accelererade han iväg och fick en lucka på något tjugotal meter. På ett flackare parti körde jag ifatt och sedan följdes vi åt tillsammans. Jag hittade ett otroligt bra flyt på mellanklingan och det kändes väldigt bra.

I Mérens stannade vi till helt kort så att Erol kunde byta handskar, men sedan fortsatte vi vidare. Andy körde förbi oss med höger sidoruta nedvevad och undrade hur det var med oss. Vi gjorde tummen upp och frågade hur långt det var kvar till toppen. Han bara skrattade och gasade ifrån oss.

Vi kom överens om att vi skulle ta en kaffepaus i l'Hospitalet. Precis före stadsskylten kom vi ikapp Peter, men vi höll fast vid vårt beslut och gick in på ett litet hotell. Vi hängde av oss förstärkningsplaggen och fick det numera välkända "J'arrive" från kyparen. Drygt tio minuter och ytterligare två "J'arrive" senare tröttnade vi, tog på oss och drog vidare. I sista sekunden kom kyparen, men det struntade vi högaktningsfullt i.

I l'Hospitalet delade vägen på sig, så att bilisterna kunde välja mellan att ta en betaltunnel eller fortsätta över toppen. För cyklisterna var valet givet och direkt efter staden blev stigningen betydligt brantare under några kilometrar. Jim kom ikapp oss och efter en stund hittade jag mitt flyt, så jag drog ifrån honom och Erol.

Mitt i en högerkurva några kilometer från toppen delade vägen på sig igen. Till höger fortsatte den mot Andorra och till vänster mot Col de Puymorens. Med hjärtat i halsgropen sprintade jag över vägbanan och hoppades att inga bilar skulle komma från Andorrahållet. Dittills hade största delen av stigningen varit höljd i moln, men med två kilometer kvar till toppen planade vägen ut, molnen försvann och en härlig vy bredde ut sig framför mig.

Peter och Dave var redan på toppen när jag kom dit. Dave hade kört om oss under vårt försök att få tag på kaffe i l'Hospitalet. På toppen, vid sidan av vägen låg ett stort hotell, så Dave, Erol och jag gick till restaurangen för att få i oss lite lunch. Maten var mycket god och för omväxlings skull var servicen utomordentlig.

Nedfärden påminde mycket om utförslöpan från Soller mot Palma på Mallorca. Vyerna var härliga, vägbanan utmärkt och framför allt torr på den här sidan berget. Efter Porté-Puymorens gick vägen från tunneln ihop med vägen över krönet och trafiken ökade igen. Vid ett tillfälle gjorde en bilist en mycket intressant inbromsning med efterföljande vänstersväng och då jag såg att han hade sidorutan nere passade jag på att ge honom lite direkt feedback om vad jag tyckte om hans körteknik.

Dave, Erol och jag körde vidare tillsammans utför och kom till förbi Bourg-Madame, där vi såg flera andra sitta och äta lunch invid en rondell mitt i staden. De såg ut att trivas och eftersom vi redan ätit lunch, fortsatte vi utan att stanna.

Efter Bourg-Madame segade sig vägen uppför och vi möttes av en stark motvind österifrån. Nu var vägen helt öppen utan något som helst skydd och söderut kunde vi se ännu högre berg, troligtvis på den spanska sidan om gränsen. Långsamt arbetade vi oss över de fyra mindre pass vi hade kvar den dagen. Det var inga märkvärdigheter jämfört med dem vi hade bakom oss och vi såg fram emot Mont Lois, som var den sista riktiga toppen för dagen, och egentligen för hela resan.

Det visade sig dock att det var Col de la Perche som var det tuffaste av dessa fyra pass och just under den klättringen körde Erol ytterligare ett pulsträningspass upp mot krönet. Jag låg i hans bakhjul och det kändes på det hela taget riktigt bra. Mont Lois märktes knappt och blev något av ett antiklimax, men vi hade inga problem med det. Nu hade molnen försvunnit helt och vi hade en 3.5 mil lång utförslöpa till Prades.

Vilken utförslöpa det var! Vägen slingrade sig utför en bergssida med en dalgång på höger hand, det var god sikt genom kurvorna och nästan ingen trafik alls. Dave tog täten och jag följde hans linje så gott det gick. Det här var belöningen för många timmars klättring de senaste dagarna. Från och med nu skulle vi inte klättra många höjdmeter.

Sex kilometer innan Prades låg Villefranche, som enligt John skulle ha en fantastisk vacker medeltida stadskärna. Vi bestämde oss för att ta en paus där, så när vi kom in i staden letade vi oss fram till torget och slog oss ner på en servering mitt ibland turisterna. Det var egentligen första gången vi befann oss på en turistort och bland andra turister som inte var cyklister. Vi lade märke till en och annan som gick förbi våra cyklar och pekade på våra startnummer som satt fast på cyklarna och informerade om distans, sträcka och antalet höjdmeter. Vädret var strålande, sällskapet storartat och kaffet gott. Det kändes på det hela väldigt bra.

Precis när vi skulle åka kom Bob och Aussie Dave, så de slog sig ner vid bordet bredvid. Vi pratade en stund, men bestämde oss så igen för att åka vidare. I stadsporten stötte vi ihop med Jim, Robert, Ian och några till, men nu ville vi tillbaks till hotellet. Vi rullade ner de sista kilometrarna till Prades och Hotel Hexagone. Från toppen på Mont Lois ner till Prades hade vi tappat 1 200 höjdmeter på 36 kilometer.

Efter dusch, liniment och cykelvård samlades de flesta i baren på hotellet. Resten av resan kändes som ren formalia nu när alla de stora bergen låg bakom oss. Vi pratade om morgondagens etapp över några pilsner och det var klart att alla skulle köra tillsammans större delen, men det blev allt tydligare att slutet skulle bli någon form av spurtuppgörelse.

Peter packade ihop sin racercykel och skruvade ihop en andra cykel han haft med sig på resan. Sista etappen av Raid Pyrénéen skulle han köra på sin touringcykel. Efter målgången i Cerbère skulle han påbörja en cykelsemester upp genom Frankrike och tillbaks till England. Hans enda hållpunkt var att han skulle vara tillbaks hemma i tid till ett bröllop i slutet på oktober.

På kvällen efter middagen gick jag igenom de sista två milen av sista etappens sträckning och memorerade de olika städerna, samt deras avstånd från målet. Till slut klarnade min taktik. Om Aussie Dave var med i täten i Banyuls, tio kilometer från målet, skulle jag göra en attack i backen efteråt, en stigning från 40 till 140 meter över havet på. Med fjärilar i magen gick jag till sängs och somnade inte förrän vid ettsnåret.