2002-09-06, Prades - Cerbère
Efter frukost gick vi ut i solskenet och tog gruppfoto med samtliga närvarande kameror. Några av de lite långsammare cyklisterna stack iväg direkt, medan huvudgruppen väntade till 08:30 med att ge sig av. Det var strålande väder och vi hade en stark medvind i ryggen. Jag bestämde mig för att följa Bobs hjul, för han var en av de starkaste och brukade ligga framme i täten.
Gruppfoto innan avfärden från Prades.
Enligt Carnet du Route skulle vi passera Col Temere någon gång under de första milen, men jag kunde inte för mitt liv hitta något som påminde om ett pass under dagen. I efterhand detekterade jag på min cykeldator en 20-meters stigning under loppet av 700 meters färd, så det skulle kunna vara denna Col.
De första sex milen var ganska händelselösa. Vi passerade orter som Vinca, Ille-sur-Tet, Thuir, Bages och Elne. Vi körde i en stor klunga med vinden i ryggen. Efter St Cyprien kom vi till några badorter vid kusten och navigeringen blev för första gången något av ett problem. Vi stannade till, läste kartan, fortsatte, stannade, frågade någon lokal fransman och fortsatte igen.
Paus i det fria.
Efter ett platt avsnitt började kustvägen gå böljande upp och ner. I svackorna låg badorterna och så fort vägen lämnat en stad gick det uppför, för att sedan gå utför ner till nästa ort. Farten började trissas upp allt mer i täten. Vid ett tillfälle var vi några som gjorde ett felaktigt vägval och var på väg ut på N114 istället för D114. Vi fick runda en extra rondell och jobba oss tillbaks till täten.
Efter Port-Vendres var vi fem man i täten. Förutom jag själv, var det Bob, Erol, Aussie Dave och Chris, som var klubbkamrat med Erol och hade i mitt tycke den tuffaste cykeln på resan. Ramen var en klassisk vinröd Colnago från 80-talet, en sådan som Giuseppe Saronni kört på, och den var bestyckad med toppmodern Campagnolo Record-utrustning.
Många starka kamratband hade knutits under de senaste dagarna, men när jag såg att Erol och Bob konfererade i täten, så insåg jag att den nationella stoltheten vägde tungt. Direkt efter att Erol pratat klart och Bob nickat, så ryckte Erol. Jag tog direkt hjul på honom och hängde på. Bob och Aussie Dave låg bakom. Erol ryckte ytterligare två eller tre gånger, men jag bet mig fast.
Precis efter en attack i en uppförsbacke gjorde jag en motattack. När jag avbröt attacken kom Aussie Dave som skjuten ur en kanon och fick direkt över 50 meters lucka. Jag trodde inte han skulle orka ända fram med så långt kvar, men körde på för fullt ändå. Vid det laget hade Chris släppt. Vi övriga tre jagade genom Banyuls och trixade oss igenom trafiken i staden. Efteråt kom vi till backen där jag tänkt sätta in min stöt, men nu var rollfördelningen en annan. Jag körde för fulla spjäll, men lyckades inte komma ifatt Aussie Dave. Erol släppte och jag jagade vidare med Bob i bakhjulet.
I något läge kom Bob upp vid min sida, sa något i vanlig samtalston som jag inte kunde höra p.g.a. att min egen andning var för tung och gled sedan enkelt ifrån mig. Vägen ringlade sig längs den slingriga kusten och jag kunde se Aussie Dave och Bob framför mig i krökarna. Efter några kilometer kom vi fram till bussen, som stod parkerad innan staden.
Robert och Mikael vid en efterlängtad stadsskylt.
Vi väntade in övriga bekanta, tog några fotografier vid stadsskylten och rullade sedan ner mot staden. Vi parkerade cyklarna invid strandpromenaden, tog av oss allt förutom cykelbyxorna och kastade oss i Medelhavet. Vattnet var inte speciellt varmt, men just då spelade det ingen större roll.
Efter badet fick vi våra kort stämplade, åt lunch på en servering invid vattnet och möttes av de sedvanliga "J'arrive". Därefter trampade vi tillbaks till bussen för att packa ner cyklarna och påbörja återfärden till Paris, som skulle gå via Avignon.
Stranden i Cerbère.
Dagen i siffror
Distans: 97 kilometer
Stigning: 620 höjdmeter
Tid i sadeln: 3 timmar och 6 minuter
Snitthastighet: 31.3 km/h
Svart kurva: Höjd (m)
Blå kurva: Hastighet (km/h)
Röd Kurva: Puls (slag/min) | 
