Vi bor på Hotel Le Sylvana, ett mysigt alphotell som ägs av ett brittiskt par. Jag sover bra och vaknar tio över fem, strax innan klockan ringer. Det är svalt på rummet och när jag drar ifrån gardinerna, så är det imma på rutorna. Kroppen känns helt ok, det som känns mest är nacken. Om jag verkligen känner efter, så verkar även vänster knä och hälsena ha lite synpunkter på tillvaron.

 

Vi cyklar ner till startområdet. Det är bara några enstaka plusgrader, så idag får knävärmarna sitta kvar. Masterstarten går 07:30 och klungan rullar iväg i väldigt makligt tempo. Det är samma väg som slutet på gårdagens etapp och vi inser att stigningen vi hade då inte är försumbar. Nu är vi glada för den låga farten, för det är rätt så kylslaget.

 

 

Efter nio kilometer tar vi av från vägen och börjar klättringen mot Col des Saisies. 2012 körde Andreas Ingemarsson och jag Le Tour du Mont Blanc, och nu skall vi köra en del av den banan i motsatt riktning ända till Bourg-Saint-Maurice. Tempot höjs, men vi håller vårt tempo. Även om det går uppför, så är jag kall om fingrar och tår.

 

På gårdagens briefing beskrevs klättringen som enkel, vilket är ett väldigt relativt begrepp. I de flesta sammanhang skulle en 15 kilometers klättring som snittar fem procent knappast betraktas som enkel. Klättringen avbryts med två utförslöpor, vilket innebär att när man väl kör uppför, så är själva klättringen klart brantare än fem procent. 

 

Jag inser att min planering för loppet kanske inte kommer att hålla.  I mina tidsuppskattningar har jag inte tagit hänsyn till att kroppen bryts ner för varje dag och att jag kanske inte kan hålla samma snitthastighet på liknande klättringar dag efter dag. Just nu känns det betydligt trögare än vad det borde.

 

Vi kör sida vid sida större delen av berget och ser till att inte gå på för tungt. Ljumskarna börjar kännas och tankarna vandrar iväg till kramp. Jag hoppas på att det beror på kylan, dricker så mycket jag orkar och trampar vidare. 

 

Vi fyller våra flaskor i depån på toppen och börjar utförskörningen. Uffe tar täten och jag följer efter. Trafiken börjar komma igång och många bilar håller ett ganska lågt tempo p.g.a. framförvarande cyklister. Vi utnyttjar vår fart för att göra omkörningarna snabba och säkra. En av arrangörernas ambulanser kör bitvis i motsatt körfält för att vi skall kunna köra om säkert på insidan.

 

Efter en stund bildar vi en klunga som susar ner för berget. Uffe och de främsta kör om en liten buss, men när jag kommer i slagläge, så är vägen skymd och jag har inte nerver att köra om. I bergets enda tvära serpentin stannar bussen, stoppar den mötande trafiken och låter oss köra om säkert på insidan. Vi tackar och kör på.

 

På tre man passerar vi Hauteluce, fortsätter mot Beaufort och når slutligen foten av nästa klättring, där Uffe väntar på mig.

 

 

 

Arrangörerna har delat upp klättringen upp till Cormet de Roselend i två delar; först upp till Barrage de Roselend och sedan från slutet av dammen upp till toppen. Officiellt anges klättringens lutning från start till mål, vilket i detta fall är 20 kilometer, och denna inkluderar tre kilometer som är näst intill platta. Kilometerskyltarna visar företrädesvis åtta procent, ibland lite mer, ibland lite mindre. 

 

Vi kör sida vid sida och tuggar på i ett lämpligt tempo. Vägen går mestadels genom skog, men till och från öppnar sig härliga vyer. På det stora hela är det en kylslagen och lite mörk klättring.

 

Vi kör förbi depån på den första toppen och rullar vidare. När vi rundat dammen och påbörjar slutfasen av klättringen, så börjar ett lätt regn att falla, men det är bara några droppar. En bit upp på berget stannar Uffe för att ta några bilder och vi kommer överens om att jag väntar på toppen.

 

Jag börjar förstå en av anledningarna till att jag tycker den här delen av klättringen känns avig; den ger hela tiden intrycket av att ta slut bakom nästa kurva. Jag fokuserar på kilometerskyltarna och då blir det enklare.

 

Uffe når toppen strax efter mig. Vi fyller våra flaskor och fickor, och sedan sätter vi av utför. Snart tar vi rygg på en av mediamotorcyklarna och han gör att vi håller igen lite i backens övre del. Efter en stund öppnar sig vägen, motorcykeln försvinner och vi kan stå på mer. 

 

Knappt halvvägs nerför berget ändrar vägen karaktär. Den blir smalare och betydligt kurvigare. Uffe hittar linjen genom kurvorna direkt och tar täten. En bit ner kör vi ifatt en husbil. Han inser snart att vi kör snabbare, så han slår åt sidan så att vi kommer förbi. Det är en fantastisk körning och man måste ha total fokus. Mycket roligare än så här blir det inte. Sista kilometrarna blir vägen bredare och vi kör ikapp några cyklister som vi håller ihop med till Bourg-Saint-Maurice.

 

Vägen går stadigt utför med några få knixar uppåt. Jag beundrar alla dessa funktionärer som står i varenda korsning. Vi ser handratals och åter hundratals. Alla är positiva och underlättar cyklingen enormt. Efter någon mil kör vi ut på N90, vilket innebär att tidtagningen stoppas. 

 

Gruppen byter konstellation flera gånger under de 2.5 milen från Bourg-Saint-Maurice till Moutiers, där dagens näst sista depå ligger. Vi stannar och som vanligt är våra stopp snabba och effektiva.

 

 

 

De flesta klättringar har en väldefinierad start och ett väldefinierat mål, men inte den här. Loppets banprofil säger att klättringen är 16 kilometer, men vi har 24 kilometer kvar från depån och stigningen börjar direkt. Vägen är bred och blir strax rejält brant. Efter några kilometer går den lite utför, men sedan bär det uppför igen. 

 

Vi har hittills avverkat bergen på mindre, lummiga vägar. Vägen upp till Courchevel är gjord för att stora mängder bilar snabbt skall kunna ta sig upp till skidorten. Den är med andra ord inte speciellt charmig, i alla fall inte upp till Courchevel 1650. Därefter flackar den av lite, blir något mer snirklig och på andra sidan dalen öppnar sig riktigt härliga vyer.

 

Vi tar det väldigt försiktigt. Benen är slitna och vi vill inte slita ut dem ännu mer inför morgondagen. Vi tar en snabb paus vid den sista depån som ligger en mil från målet och fortsätter sedan uppför. Efter en lång och seg klättring kommer vi slutligen upp till ett molnigt Courchevel och det känns som en befrielse att gå i mål.

 

 

 

Vi hämtar våra ryggsäckar och äter en sen lunch. Vårt hotell ligger en dryg mil från målet, så vi rullar tillbaks nerför berget. Att bo så långt bort innebär lite mer pyssel, som att åka buss till och från briefingen, samt att frukosten serveras vid startområdet, som ligger två kilometer bort. 

 

På briefingen meddelas att man räknar med regn under hela morgondagen och därför kommer nedförskörningen från Glandon att neutraliseras. Efteråt bjuder arrangörerna på snacks och dryck på torget vid målgången, ett väldigt trevligt initiativ. Vi äter middag uppe i Courchevel och tar därefter bussen tillbaks till hotellet.

 

 

 

 

Distans: 132 km

Stigning: 3385 m (Polar) & 3580 m (Garmin)

Tid i sadeln: 6:36

Totaltid: 6:57

Rullsnitt: 20.1 km/h