Efter gårdagens etapp har våra cyklar transporterats tillbaks från Mont Ventoux och arrangörerna har förvarat dem över natten. Så vi bussas till starten från våra hotell och plockar upp cyklarna där.

 

Som jag befarat, så har jag lite svårt att ta dagens etapp på fullt allvar efter Mont Ventoux, men hur man än vänder och vrider på saken, så är det knappt 3000 höjdmeter som skall avverkas, och det är ingen lek. Samtidigt så finns någonstans tanken att det var just på den här etappen som Pontus Schultz förolyckades. Fokus alltså!

 

Precis innan starten 07:30 så punkteras startbanderollen till allas stora förtjusning och vi hoppas bara på att det inte är ett omen inför den kommande etappen. 

 

Åter igen kör vi konvoj genom Digne-les-Bains, passerar vårt hotell, kör över tidtagningen och snart därefter börjar dagens första klättring.

 

 

 

Stigningen är en dryg mil lång och det är inte solklart var den börjar. Fältet är till en början samlat, men allt eftersom kilometrarna tickar på, så blir det mer och mer utspritt. Det är svalt, men inte kyligt, och jag reser lätt idag; inga som helst förstärkningsplagg är med, det skall bli varmt och soligt.

 

Efter några kilometer blir stigningen brantare och benen får bekänna färg för första gången idag. Men vi tar det lugnt, idag skall det inte vara någon stress, inte en endaste gång. 

 

Klättringen avbryts med en lätt utförslöpa, för att sedan avslutas uppför. Tidtagningen stoppas och nedfärden är neutraliserad. Det är inte svårt att förstå varför, för vägen är otroligt smal. Den slingrar sig först genom ett öppet landskap för att sedan följa en bergssida ner. Cyklister samlas ihop i klungor och till slut är vi en grupp som ligger bakom en av arrangörernas skåpbilar.

 

Uffe och jag är överens om att skulle man fått köra den här vägen när den är avstängd, så skulle det vara en fantastisk upplevelse. Nu känner jag mig nöjd med att tidtagningen är stoppad och att alla rullar ner i makligt tempo. 

 

Vi når foten av berget och tidtagningen startas igen. Vi har 1.5 mil framför oss till nästa klättring och vägen bär svagt uppför. Uffe och jag slukas upp av en stor grupp och vi gör ett försök att köra kedja, men vi är alldeles för många och kedjan kollapsar. Istället blir det ett utdraget pärlband av cyklister som kör genom dalen. Farten är mestadels utmärkt, men några av cyklisterna framför mig kör väldigt ryckigt, vilket blir lite slitsamt i längden.

 

 

 

Klättringen är en dryg halvmil lång och det är lätt att ta det som en sprintdistans, men under backens första kilometrar får vi trycka på ordentligt. Mot slutet flackar den av och omgivningarna får viss likhet med Sa Calobra på Mallorca.

 

Efter toppen följer vägen bergets vänstra sida och ger oss en härlig vy ner till höger. Efter någon kilometer står en av motorcyklisterna och signallerar åt oss att sänka hastigheten och några kurvor längre ner ligger en skadad cyklist i en kurva. Assistans är redan på plats och det är inget mer vi kan göra, så vi fortsätter utför berget, men jag känner hur jag instinktivt drar ner på tempot. 

 

Vi kommer till utkanten av Castellane, så jag inser att vi är i östra änden av Gorge du Verdon. Insikten kommer lite oväntat och helt plötsligt är jag på sommarsemester i Provence igen. Vi tar strax av från huvudleden in på en lokal väg, som fortsätter förbi några mindre sjöar. Vyerna är riktigt härliga och semesterkänslan börjar just infinna sig, när vi tar av på en ännu mindre väg för att ta oss an dagens tredje klättring.

 

 

 

Vi pausar vid bergets fot och sätter samtidigt i oss lite gel. Ett engelskt par kör förbi, frågar om allt är som det skall och vi ger tummen upp. Efter en stund kör vi om dem och hinner växla några ord om effektmätare och knakande cyklar. Ytterligare högre upp kommer vi ikapp två schweizare med matchande cykelkläder och vi slår oss i slang även med dessa. Vårt tempo är dock aningen högre än deras, så efter en stund drar vi ifrån.

 

När vägen närmar sig toppen kan man skönja en vacker dalgång på vår vänstra sida, men träden skymmer mycket av vyn. Nerfärden är kort och bitvis teknisk, och till höger öppnar sig en annan dalgång. Omgivningarna här är verkligen fantastiska. 

 

Vägen planar ut och börjar efter en stund gå svagt uppför. Återigen bildas en mindre grupp och helt plötsligt är de två schweizarna med igen. Uffe och jag drar vår lilla grupp och efter en stund börjar vägen klättra på riktigt.

 

 

 

De första kilometrarna innebär en riktigt styv klättring och när vägen planar ut, så ger den ingen större respit. Åter igen får jag lite associationer till Sa Calobra när vägen ringlar sig längs berget.

 

Det är tidtagning på toppen, för utföråkningen är neutraliserad. Vägen är hyfsat bred och sveper fantastiskt vackert längs berget. Emellanåt är den uthuggen ur berget, så att vi kör igenom korta tunnlar, nästan som konstverk. Vi har två följemotorcyklar framför oss och följer deras tempo. När de drar ifrån blir utförskörningen är ännu roligare, men det låga stenräcket lämnar väldigt lite åt fantasin om vad som skulle hända utifall man missar en kurva.

 

Vi kommer ner för berget, men utförskörningen vill aldrig ta slut, vägen byter bara karaktär. Den blir bredare och kurvorna ännu mer inbjudande till att stå på. Vi släpper på och när vi når botten, så är likväl schweizarna med oss igen.

 

 

 

Jag har inte lyckats att hitta någon höjdprofil för klättringen upp till Col de Vence från det här hållet. Med stigningens natur, så är det förståeligt, för vägen klättrar först till en helt annan topp, som t.o.m. är lite högre än Col de Vence. Det finns kilometermarkeringar i asfalten och helt korrekt antar vi att det är avståndet till denna första topp, som vi når efter en halvmil genom lummig grönska.

 

Efter toppen tar schweizarna kommandot och indikerar att vi skall ta deras hjul. Tempot trissas upp och de har bra tryck i pedalerna. Vi kör på ett led, kommer ikapp det brittiska paret och trycker på så mycket vi kan. Vi gör det inte för att vinna några minuter i sluttid, utan vi gör det för att det är så fantastiskt roligt. Alla har ett brett flin över ansiktet när de går ner för att lägga sig sist efter dragjobbet.

 

Så kommer vi slutligen till den sista kilometern upp till Col de Vence. Mina ben känns helt slut, men när Uffe drar igång en spurt så tvingar jag mig att hänga på. Jag är helt chanslös och Uffe åker över tidtagningsmattan en bra bit före mig. 

 

Vi fortsätter att rulla och tar oss ner till Vence. Vägen slingrar sig vackert, men naturen är allt annat än inspirerande; det rör sig om en blandning av stäpp och stenöken som välts över ända. Vi kommer till Vence, följer pilarna till centrum och kör in på torget som redan nästan är fullt av cyklar. Vi hämtar våra ryggsäckar och sätter oss på ett café i skuggan av några plataner.

 

 

 

De sista cyklisterna kommer in och klockan 15 avgår konvojen till Nice. Motorcyklarna eskorterar oss från Vence till Nice i samlad trupp och det känns helt otroligt. Trots att det går utför, så håller vi 20 km/h och alla bromsar för glatta livet. Vid Cagne-sur-Mer når vi strandpromenaden och styr kosan mot Nice. 

 

Hela den ena körbanan är avstängd för vår räkning och cyklister tar upp alla de tre eller fyra körfälten. Det fotograferas och filmas och stämningen är på topp. Vi kör längs stranden i över en mil och när Promenade des Anglais passerat casinot, så svänger vi in på själva promenaden och kör över den sista målgången. Vilken härlig känsla!

 

Uffes fru möter upp, vi tar några bilder och sedan rullar vi till hotellet. Väskor och cykeltransportväskor är redan där, så vi packar ner våra cyklar.

 

På kvällen är det avslutningsceremoni med prisutdelning i casinot. På vägen dit gör jag sällskap med ett gäng från Kiruna och vi hinner med en vätskepaus på vägen. Ceremonin i all ära, men det är vin-, snitt- och efterrättsbuffén som fångar mitt intresse.

 

 

 

 

Distans: 160 km

Stigning: 2495 m (Polar) & 2660 m (Garmin)

Tid i sadeln: 6:44

Totaltid: Ointressant

Rullsnitt: 23.9 km/h