prz-velo_se - Dag 5

Detta blir en lång dag i sadeln på okänd mark. Den största utmaningen blir Col de Parquetout, som snittar 11% i över en halvmil. Det gäller att inte bränna ut sig där, för etappen har knappt börjat i det läget.

Det gäller att spara sig i bergen, så man kan hänga på en grupp på platten, de sista 7 milen in mot Digne-les-Bains. Och att kontinuerligt fylla på mängder med energi. Har jag nämnt det förut?

Idag är den längsta etappen under Haute Route och starten går i Bourg d’Oisans, 15 kilometer ner i dalen, klockan 07:00. Klockan ringer 04:45, men då har jag redan legat vaken i över en timme. Frukosten serveras även idag vid målområdet, vilket medför att en del tid går åt till transport på morgonkvisten. Från att ha gott om tid, så blir det småstressigt och jag missar t.ex. att få med mig kameran på dagens etapp.

Vi är även lite smått osäkra på dagens upplägg, då vi missade gårdagens briefing genom att helt enkelt glömma bort tiden. Det räcker uppenbarligen med minsta lilla ändring i den dagliga rutinen för att man skall komma av sig helt och hållet.

Det är en lång etapp, mer än 20 mil från Alpe d’Huez till Digne-les-Bains. Det är beckmörkt ute, så det går tre motorcykelassisterade konvojer ner till Bourg d’Oisans. Vi siktar på den sista, som avgår 06:15, men vi är lite tidiga, så vi kör nerför berget på egen hand. Efter att ha stressat för att komma i väg i tid, så har vi nu en halvtimmes väntan vid starten. Det är inte första gången som vi står och fryser en tidig morgon i Bourg d’Oisans …

Starten går och redan efter knappt tre kilometer svänger vi av mot Col d’Ornon. Våra referensramar har blivit rejält snedvridna under det här loppet, för vi tycker båda att en elva kilometer lång klättring på knappt sex procent är en perfekt uppvärmning på dagen.

Det är fortfarande kallt och lite halvskumt, för de kringliggande bergen skymmer mycket av ljuset. Vägen följer länge bergssidan med en dal på vänster hand, korsar sedan floden och fortsätter upp på andra sidan berget. Klättringen är tämligen intetsägande och vi använder den för att få upp värmen. Det finns inga kilometerstenar och det är kallt, så jag måste hela tiden påminna mig om att dricka.

Utförskörningen får lite liv i oss, men det är så tidigt att kroppen inte riktigt vaknat. Bitvis går det att stå på, men morgonkylan och det relativa mörkret gör det svårt att tända till ordentligt. Vi kommer ikapp Mike the Bike och kör utför den sista biten tillsammans.

Vi svänger av från huvudvägen och direkt börjar vi snirkla oss in på en liten byväg. Den svänger hela tiden, går upp och ner, och är väldigt rolig att köra. Efter en stund passerar vi själva byn och vi förstår att det här är uppvärmningen för det som komma skall. För när vägen väl börjar klättra uppåt, så gör den det med besked; hälften av den första kilometern ligger kring 15 procent. Vägen är smal och går genom tät skog. Framför oss är det tjockt med cyklister, men det tar en stund att komma ifatt nästa man och det är aldrig problem med omkörningar.

Det är brant, men inte omöjligt brant. Det kanske inte spritter i benen, men de känns förhållandevis fräscha efter gårdagens massage och korta etapp. Efter den första kilometerns chocköppning, så blir vägen mindre tvärbrant, men den ligger hela tiden över tio procent. Vi kör förbi Lanterne Rouge, som pausat vig vägkanten och hejar på oss andra. Jag undrar hur han tänkt sig att komma igång med cyklingen igen.

Det här är ett av de partierna jag oroade mig för inför loppet, men under resans lopp har vi alla fått våra referensramar rubbade och visst är det jobbigt, men långt ifrån omöjligt. Vägen är hela tiden väldigt smal och på toppen ligger en mycket liten depå.

Depåstoppen är nu så inarbetade att vi knappast behöver kommunicera. Jag ser direkt när Uffe är klar och vi fortsätter utför. Vägen slingrar sig härligt, till och från omgiven av tät skog. Det saknas vägräcken och när jag kikar vid sidan av vägkanten, så inser jag att träden växer på en väldigt brant sluttning. Helt plötsligt sänks tempot i gruppen och folk börjar treva efter kameror och smartphones. En fantastisk vy öppnar sig på höger sida, med en dal, en liten sjö och kringliggande berg. Det är magiskt.

Efter en stund förändras omgivningarna och nerfärden fortsätter längs en mer traditionell landsväg. Vi har blivit en riktigt stor grupp när vi når botten av backen och solen börjar värma ordentligt.

Dagens etapp har många egenskaper hos en transportetapp i de stora tourerna. Den är förhållandevis lång, har en hel del stigningar, men ingen som är riktigt dramatisk. Om vi bortser från Col de Parquetout, förstås. Klättringen till Col du Festre är lång, 23 kilometer, och innehåller hela registret från medelbrant till väldigt flack till utförskörning och tillbaks till medelbrant.

Bitvis är utsikten riktigt vacker med dramatiska berg i fonden, men det känns ändå som att klättringen aldrig kommer igång. Uffes bakhjul börjar låta och vi stannar för att kolla vad det kan vara. Vi hittar inget, så vi kör vidare till depån på toppen.

Den efterföljande nedfärden visar sig vara något alldeles extra. Vägen är bred och går i långa svepande kurvor, så det är bara att stå på. Längre ner kör vi ikapp en husbil som inte vill släppa förbi oss. En av följemotorcyklarna ser vår belägenhet, slår på sina varningsblinkers och lotsar oss säkert förbi bilen. Storartat.

Vi förstår knappt att den sista klättringen har börjat, men när det dyker upp skyltar som talar om att nästkommande kilometer kommer snitta i 2.1 procent, så kan vi gissa oss till det. Det känns nästan fånigt. Efter en halvmil övergår den till en mer traditionell klättring, som bitvis är riktigt vacker. De sista kilometrarna ringlar sig vägen längs en bergssida med en flod-, eller bäckfåra djupt nere på vänster hand.

Efter en halvmils klättring är vi uppe på toppen och dagens sista berg är avklarat. Tidtagningen stoppas och den efterföljande nedförskörningen är neutraliserad, vilket är lätt att förstå. Den första halvmilen efter toppen är vägen väldigt smal, går knappt utför alls, men svänger desto mer. Till slut blir den bredare, mindre kurvig och vi kan stå på mer. Vi når botten och kan se den stora bevattningskanalen som löper parallellt med motorvägen.

Vi är fyra man som korsar motorvägen och fortsätter söderut på småvägarna. Det blåser en lätt nordlig vind, vilket jag är mycket tacksam för. Vi är verkligen ute på landet i Provence och åker igenom kilometervis med äppelodlingar. Alla fyra växeldrar och det tuffar på rätt så bra.

Vägen går hela tiden upp och ner, solen steker från en klarblå himmel och en känsla av sommarsemester infinner sig. För två dagar sedan slogs vi med elementen i Alperna, i morse startade vi i ett kallt Alpe d’Huez och nu är jag irriterad på mig själv att jag inte har smörjt in mig med solskyddsfaktor. Förändringarna är så stora och går så snabbt att de blir svåra att ta in.

Vi pausar i depån i Sisteron. Den ligger perfekt belägen med utsikt över klippan och fästningen. Någon erbjuder sig att byta jobb med killen som står i depån. Engelsmannen i vår grupp säger att det ligger en stor grupp alldeles bakom oss och de dyker upp i depån just när vi är på väg därifrån.

De kommer ikapp oss efter en stund och vi går nästan per automatik in i deras kedja. Vi är tjugo man i kedjan och jag ser på nummerlapparna att en handfull nationer är representerade, med tydlig brittisk tyngdpunkt. Kedjan flyter på bra ända tills vägen ändrar karaktär. Den blir krokig i både höjd- och sidled, och det är svårt att få till någon struktur i gruppen. De sista kilometrarna blir det lite ordning, men då farten höjs lite onödigt mycket, så tar Uffe och jag vårt eget tempo in i mål.

Solen steker hett och trots att jag druckit duktigt, så har jag tappat mycket vätska. Vatten och massage står högt på prioritetslistan. Massagen gör verkligen underverk med benen, det känns som att de återuppstår från de döda. Efteråt cyklar vi till briefingen och avslutar kvällen med middag i Digne-les-Bains.