Uffe Johansson nämnde Haute Route för första gången strax efter det att loppets första upplaga hade gått i mål sommaren 2011. Visst skulle det här vara ett lopp som passade oss? Vi hade båda flera gånger kört La Marmotte och även andra lopp i samma klass, men det här var något helt annat. Första intrycket vara att man skulle köra ett La Marmotte om dagen i en vecka. Vid närmare inspektion, så var det inte riktigt så illa – det rörde sig bara om sex La Marmotte, med ett bergstempo insprängt i mitten …

 

Då Uffe och jag är av samma årgång, så beslutar vi oss för att köra loppet 2014, då vi båda fyller jämnt. Som en födelsedagspresent från oss själva till oss själva.

 

Under Haute Route 2012 omkommer Pontus Schultz på den sista etappen, vilket sätter loppet i en ny dager. 

 

På ett intellektuellt plan så förstår jag att olycksrisken är en ständig följeslagare, men det är först när man handgripligen möter dess konsekvenser som ögonen öppnas på riktigt. Trots några egna ofrivilliga möten med geografin, så har dessa inte avskräckt mig från att fortsätta cykla. Under La Marmotte 2006 passerade jag en olycksplats vid toppen på Glandon, precis efter att två cyklister hade förolyckats. Flera ambulanser hade kört upp från andra sidan berget och stod vid sidan av två enorma blodpölar som täckte körbanan.

Efter att ha dryftat frågan med flera kamrater, så beslutar jag mig för att det som hände Pontus inte skall få påverka min egen start. Niclas Sjögrens utmärkta resereportage i Bicycling får mig senare känna att jag fattat rätt beslut.

 

Anmälan för 2014 års lopp öppnar den 15:e juli 2013, mitt i den svenska industrisemestern. De första upplagorna av loppet har blivit fulltecknade på nolltid, så det gäller att hänga på låset. Samtidigt så börjar jag få kalla fötter. Det rör sig om en försvarlig summa pengar och frågan är också hur mycket njutning det kan bli frågan om under resans gång, när det rör sig om ett så pass tufft lopp. Loppet blir inte fulltecknat direkt, jag backar inte ur och i början av augusti är jag anmäld.

 

Under hösten och vintern går jag igenom etapp för etapp och tar ut höjdprofiler för alla klättringar. Många har jag redan kört, men en överraskning kommer den femte dagen i Col de Parquetout. En till synes vanlig klättring som vid närmare påseende avslutas med 5.5 km som snittar 11%. Under vintern kommer även allt fler detaljer kring etapperna från arrangörerna. Det kommer så många mail att jag slutar läsa dem. Lyckligtvis hänger Uffe med betydligt bättre och det känns väldigt tryggt.

 

Enligt arrangörernas hemsida, så måste man bifoga licens eller medicinskt utlåtande för att få registreringen godkänd, så jag bifogade en kopia av min licens. I slutet av juni 2014 framkommer det att licensen bara gällde de franska cyklisterna, så det är bara att snabbt fixa fram ett hälsointyg …

Arrangörerna tillhandahåller tre olika alternativ för boende och vi beslutar oss för mellanalternativet, där vi delar rum på trestjärniga hotell. 

 

 

 

Hur förbereder man sig inför ett så här lopp? Hur långt är ett snöre? Inför endagarslopp brukar jag försöka toppa mig på något sätt, men här skulle det knappast ha någon betydelse. Jag beslutar mig tidigt för att 2014 skall bli en helt vanlig säsong med en vårresa, klubbträningar under våren, Vänern Runt och så mer träning. Fokus blir på kontinuitet i träningen, utan något avbrott under semestern och så några längre pass närmare loppet. Kanske Mälaren Runt.

 

En bonusresa till Aix-les-Bains över påsk resulterar i lite extra bergsträning. Senare under våren lyckas jag pricka in tjänsteresor nästan varje tisdag, då jag normalt kör med Valhall, men jag kompenserar för detta genom att träna på tu man hand med Fredrik Gustafsson, något som blir väl så tufft. Det blir ändå ett visst avbräck i träningen under sommarsemestern, något jag försöker kompensera genom att hålla min matchvikt, vilket är nog så viktigt. I övrigt förflyter säsongen ungefär som planerat. 

 

Som vanligt har jag inga som helst ambitioner på några placeringar i loppet. Som vanligt gör jag en plan för varje etapp som baseras på höjdprofilen och det är den tidplan jag kommer försöka hålla varje dag. Och det även om arrangörernas tidtagning inte omfattar hela etapperna, utan oftast startar en bit in i varje etapp. 

Arrangemanget genomförs dock som en tävling och varje etapp har en cut-off-tid. De cyklister som missar tiden får givetvis fortsätta att cykla med till Nice, men hamnar utanför den officiella resultatlistan. Cut-off-tiden beräknas oftast som 17 km/h på etappen, inklusive pauser och andra stopp, och i vissa fall 15 km/h. Om inget oförutsett inträffar, så bör dessa tider inte utgöra något problem.

Det är ändå två etapper som sticker ut, den första och den fjärde.

 

När jag genomförde Raid Pyreneen tolv år tidigare, så körde jag på tok för hårt den första dagen och drog på mig kramp. Min ambition den här gången är att släppa direkt när tempot trissas upp och bara hålla mig inom tidsgränsen. Kanske lättare sagt än gjort.

 

Bergstempot uppför Alpe d’Huez är den andra spännande etappen. Den kan genomföras på två helt skilda sätt, beroende på hur benen känns den dagen. Jag har bara gjort klättringen som avslutning på La Marmotte och min bästa tid då är 1:11. Det kittlar att försöka sig på att komma upp under en timme, men samtidigt vet jag inte hur jag skall kapa nästan en minut per kilometer. Det kanske löser sig per automatik, om jag den dagen är helt slutkörd.

 

Planen är att komma till Genève så att vi har två hela dagar på oss innan starten, för att ha gott om tid på oss om något skulle strula. I slutänden försvinner en av dessa dagar, då arrangörerna på försommaren lagt till en prolog i Genève på lördagen före loppet. De är jättestolta över att få till en prolog i Genèves innerstad, men jag associerar det mest med en gammal Monty Python-sketch ... 

Det är en frågesport där Lenin, Mao, Marx och Che Guevara deltar och där frågorna företrädesvis handlar om den engelska fotbollsligan. Det är liksom ingen bra match mellan arrangemanget och deltagarna ...