Detta är marathon-etappen och det är så nära La Marmotte som vi kommer i Haute Route. Mantrat är mer än någonsin att kontinuerligt fylla på med energi.

Jag ser fram emot att köra Col de Madeleine, för det har jag aldrig gjort och den har funnits med på önskelistan.

Jag har tidigare kört Col de Glandon, men åt andra hållet. De sista två kilometrarna kommer vara helt brutala.

Vi tar en bakväg upp till Alpe d'Huez, vilket känns bra. Det hade varit mentalt tufft att köra de 21 serpentinerna två dagar i rad.

 

 

Klockan ringer kvart i sex och vi har den här morgonen möjlighet att ta det lite lugnt. Då frukost inte finns på vårt hotell, så har arrangörerna ordnat denna vid starten, två kilometer bort. Vi har dock valt att handla frukost i den lokala butiken och behöver därför inte stressa.

 

Utanför fönstret strilar regnet ner och vi gör en sista koll på väderprognosen. Courchevel, Alpe d’Huez och två mellanliggande orter förväntas ha regn i större eller mindre omfattning. Förutom Alpe d’Huez, där det förväntas skyfall.

 

Jag tar på mig dubbla strumpor, skoöverdrag, arm- och knävärmare, långa och korta handskar, vindväst, samt en tunn vindjacka. Uffe tar på sig något motsvarande. Vi rullar de två kilometrarna till starten och hinner bli lite lagom blöta på vägen dit. Det är åtminstone inte speciellt kallt.

 

Masterstarten går 07:30 och vi rullar nerför berget. Den neutraliserade starten är 25 kilometer, varav de första 10 går brant utför. Först går det väldigt långsamt, men allt eftersom ökar tempot och efter några kilometer är vi uppe i 30 km/h. Det känns som att jag kommer slita ut mina bromsklossar innan vi ens är nere. En halvmil innan starten kör vi igenom en 1.5 kilometer lång tunnel och det hurras i klungan.

 

Jag inser att jag måste spola alla tidsplaner för idag. Benen känns ok, men de har utsatts för två etapper redan, så de kommer vara lite småsega uppför och man kommer definitivt att behöva hålla igen i utförskörningen.

 

 

 

Klättringen är 25 kilometer lång och gårdagens briefing meddelade att de första kilometrarna uppför berget är väldigt branta. Det visar sig vara helt korrekt. Uffe och jag hittar vårt tempo direkt och tuggar uppför. Vägen går lummigt bland tjock skog och regnet bekommer mig inte speciellt. Den är ofta mycket smal och vägbanan är bitvis väldigt dålig, men vi tar ordentligt med höjd och kilometrarna tickar på.

 

En bit upp öppnar landskapet upp sig och vi utsätts mer för regnet och blåsten. Vägen planar ut och går på skrå längs berget i några kilometer, så vi passar på att äta och dricka lite extra. För när den väl klättrar, så visar kilometerstenarna oftast åtta eller nio procent.

 

Ju högre upp vi kommer desto kraftigare blir vinden. Regnet strilar ner hela tiden, men så länge vi klättrar så känner jag mig rimligt varm. Med en halvmil kvar planar vägen ut en andra gång, och de sista kilometrarna går bedrövligt långsamt. Vägen är tvärbrant och när den vänder åt fel håll, så sliter vinden i en. Den sista kilometern piskar regndropparna ansiktet. Vädertjänsten meddelade senare att vindstyrkan på Col de la Madeleine var 14 m/s.

 

Uppe i depån blåser det full storm. Vi äter, fyller våra flaskor och får var sin regnponcho. Min överkropp skakar okontrollerat och jag blir filmad av någon ur filmteamet. Jag känner mig som en cyklist som vurpat och brutit nyckelbenet på en tävling och filmas av olika tevekanaler. Vissa händelser behöver inte förevigas.

 

Ponchon har en huva som måste sitta under hjälmen, annars blåses hela härligheten upp till en Michelingubbe. Uffe försöker få på sig ena handsken efter att ha fixat sin poncho, men hans händer är helt domnade, så det går inget bra. En kvinnlig motorcyklist som följer loppet talar om för mig att jag måste andas genom näsan för att inte bli förkyld. Hon manar mig att köra ner och kollar för säkerhets skull mitt startnummer. Uffe har fortfarande inte fått på sig handsken och när han säger åt mig att köra, så sätter jag av utför berget.

 

Mitt första intryck är ett öronbedövande smattrande och jag inser att det är ponchons huva som låter i motvinden. Vägen svänger och det blir underbart tyst. Jag tar det försiktigt, men allt eftersom kilometrarna far förbi, så får jag en känsla för berget och kan stå på mer och mer. Ponchons extra lager värmer rejält och på de sträckor som jag har vinden i ryggen, så är det en riktigt härlig utförslöpa. Den vill jag definitiv ta i vackert väder en dag.

 

Funktionärer guidar oss igenom La Chambre och hur mycket jag än har frusit, så vet jag inte om jag skulle vilja byta med dem. Efter staden stannar jag på ett lämpligt ställe och inväntar Uffe. Under tiden plockar jag av mig ponchon, stoppar den under vindjackan och sätter i mig lite energi. Uffe dyker snart upp och jag måste hjälpa honom att få av sig hjälmen för att han sedan skall få av sig regnponchon. Därefter påbörjar vi dagens andra klättring.

 

 

 

Den officiella klättringen upp till Col du Glandon är 21 kilometer, men vi har redan avverkat en bit innan vår paus. När vi väl når tidtagningen, så är det bara 19 kilometer kvar. Jag har under dagens lopp bestämt mig för att köra den här etappen som om målet ligger på toppen av Col du Glandon. Det är den i särklass tyngsta klättringen och efteråt får det bli som det blir. 

 

Jag har kört utför Glandon, d.v.s. i motsatt riktning, vid tre tillfällen under La Marmotte, men det är inte mycket som jag känner igen. Jag är tacksam över att man inte kör Glandon från det här hållet under La Marmotte. Vägen är brant och smal, och går väldigt vackert. Regnet strilar ner oavbrutet. 

 

Vi kör sida vid sida så länge det fungerar, men titt som tätt måste vi köra på led när vi blir omkörda av bilar. Det är nästan ingen idé att bry sig om vad som står på kilometerskyltarna, för lutningen kan variera så mycket under en kilometer att siffrorna inte spelar någon roll. Jag har blivit som en Pavlovsk hund; när jag ser en kilometerskylt, så dricker jag. Tankarna går till vad som är värst idag, att klättra eller att köra utför. Båda vinner. 

 

Med en mil kvar planar vägen ut och vi når dagens andra depå. När vi fyller på det vi som behöver, hör vi en engelsman lovorda osten som står uppdukad. Både Uffe och jag testar de tjocka ostskivorna tillsammans med salta kex och våra magar jublar över att få något annat i sig än gel och energidryck.

 

Klättringen fortsätter efter depån och vi vet att den bara kommer bli tuffare. De sista tre kilometrarna snittar över tio procent, men det kommer en tioprocentare redan när det är mer än en halvmil kvar. Vinden börjar åter igen göra sig påmind. Beroende på hur vägen går, så kommer den antingen snett från vänster eller rakt framifrån.

 

I ett brant parti glider jag ifrån Uffe och inser att jag knappast kan sänka farten, för då kommer jag trilla omkull. Jag bestämmer mig för att invänta honom på toppen. Vinden rycker och sliter i mig och cykeln. Ibland går jag ner i bocken för att stabilisera den. Jag vet inte hur många gånger jag tittar ner på kassetten bara för att inse att den lättaste växeln redan ligger i. Jag vet inte hur många gånger min hjärna påbörjar tanken "Varför ...", men varje gång trycker jag undan den.

 

De tre sista kilometrarna är fruktansvärt branta. När jag har vinden i ansiktet, så får jag slita får att hålla 8 km/h. När jag har vinden i ryggen, så kan jag hålla 8 km/h utan att anstränga mig alltför mycket. Trots detta kör jag om andra cyklister hela tiden. Är detta semester?

 

Uppe på toppen kommer funktionärer fram direkt och undrar vad jag behöver. Jag säger att allt är bra och att jag skall vänta på min kompis. Jag blir erbjuden att vänta i funktionärernas van. Att allt är bra – var får jag allt ifrån? Om Madeleine grusade några förhoppningar på en tid under timmen uppför Alpe d’Huez imorgon, så har Glandon slagit sista spiken i kistan.

 

Ponchon åker på, flaskorna fylls och när jag skall äta lite, så ser jag att Uffe redan är uppe. Jag säger några ord, men han verkar inte höra. När jag plockat färdigt med maten, så försöker jag leta upp honom, men jag ser varken honom eller hans cykel. Jag går några varv runt depån, gör antagandet att han fortsatt utför och hoppar på cykeln.

 

Utförsåkningen från Col du Glandon är neutraliserad, för att cyklisterna inte skall ta onödiga risker. För första gången under loppet är jag helt ensam. Jag befinner mig i en kall, blöt, stålgrå värld och det känns som om jag är den sista människan på denna ogästvänliga planet. 

Jag tar det väldigt försiktigt i de övre delarna, men när jag passerat Le Riviere, så känner jag vägen tillräckligt väl för att släppa på lite. För första gången under dagen börjar jag kolla tiden. Jag bryr mig inte om min plan, men etappens cut-off-tid är 16:45 och jag inser att jag inte kommer att ha alltför stor marginal till den.

 

Vägen fortsätter runt Barrage de Verney och dagens sista klättring börjar så snart man lämnar dammen.

 

 

 

Enligt arrangörerna så skall vi ta den enklare vägen upp till Alpe d’Huez. Som en markering att den är enklare, så är den 19 kilometer lång. Innan tidtagningen åter startar, så står en funktionär och samlar upp ponchos. Där står även Uffe, så efter energiintag fortsätter vi uppåt tillsammans.

 

Klättringen flyter på och vi stämmer av tiden. Vi uppskattar att vi kommer vara i mål en stund innan cut-off-tiden, men att vi inte kommer ha några större marginaler. Med en mil kvar når vi dagens sista depå, som vi bara kör förbi. Vägen blir smalare och jag har svårt att se hur två bilar skall kunna mötas. Efter en stund planar den ut och man kan se Bourg d’Oisans långt där nere, nästan rakt nedanför oss. Det är otroliga vyer, som tyvärr spolieras av det strilande regnet.

 

Efter en kort utförslöpa når vi byn Huez och huvudvägen upp till målet, strax nedanför kurva 6. Vi tuggar på uppför och precis som vi antagit, så går det inte snabbt. Uffe har cyklat den här vägen ett dussintal gånger, men för min del är det bara den femte. Under några minuter slutar det faktiskt regna, för första gången idag, men det är bara en kort respit. Vi når målet som två dränkta katter, tjugo minuter innan cut-off-tiden.

 

Cut-off-tiden är det enda som jag tänkt på den sista tiden, men nu inser jag att jag måste fokusera på att inte dra på mig en förkylning. Först på dagordningen står varm dusch och torra kläder, och när jag inte kan få av mig de genomsura kläderna i omklädningsrummet, så rinner humöret nästan över. Därefter äter vi en sen lunch, någon gång fram emot 17-snåret.

 

Vi får skynda oss för att hinna till briefingen klockan 18. Tävlingsledningen säger att det vi har genomlevt är den hårdaste etappen under Haute Routes historia, alla kategorier, och att cut-off-tiden tas bort. Alla som har tagit sig i mål idag får fortsätta delta i tävlingen. 52 cyklister har brutit dagens etapp, mer än 10 procent av startfältet. Nu gäller det att inte dra på sig en förkylning.

 
Innan vi äter en sen middag på hotellet lyckas vi få tag på en ledig tvättmaskin och få cykelkläderna rena för resten av resan. Efter maten blandar jag en cocktail av C-vitamin, vitlökstablett och Voltaren innan jag kryper till kojs.

 
 

 

Distans: 139 km

Stigning: 4225 m (Polar)

Tid i sadeln: 8:12

Totaltid: 8:53

Rullsnitt: 16.9 km/h