Även den här etappen startar klockan 07:00, men eftersom vi äter frukost på hotellet, så ringer inte klockan förrän 05:10. För första gången på länge har jag fått sex timmars sammanhängande sömn. Starten är några kilometer från hotellet och vi rullar dit i gryningsljuset. Vinden har vridit sig under natten och det kommer bli riktigt bra vind även idag.

 

Jag har delat upp etappen i fyra delar; platten till Sault vid foten av Notre Dame des Abeilles, klättringen över berget till Bedoin, första delen av Mont Ventoux upp till Chalet Reynard och slutligen upp till toppen.

 

Starten går och vi kör i karavan genom staden. Det går betydligt fortare än de tidigare masterstarterna och det gäller att vara fokuserad från början. Vi kör ut samma väg som vi kom in igår och jag inser en av orsakerna till att det var jobbigt, för idag går det utför mest hela tiden. Motorcyklisterna kör som vallhundar till vänster om den utsträckta klungan och vi cyklister, ja, vi är som en skock vilda får. 

 

Tidtagningen startar efter nio kilometer och klungan växlar tempo direkt. Uffe och jag ser till att hålla oss nära varandra och vi kör vad tygeln håller. Efter en mil är den naturliga selekteringen genomförd, och Uffe och jag ligger rätt så långt fram i klungan. Vi kör de första två milen med ett snitt på 40 km/h och det liknar rätt mycket en Valhall-träning. Jag gissar att även Uffe gillar det här.

 

Efter tre mil börjar vägen helt plötsligt luta uppför och tempot dras ner markant. Det kommer lite som en överraskning, men Uffe och jag hittar ett bra tempo och tuggar oss uppåt. Ingen av oss har studerat banprofilen nämnvärt inför den här etappen, eftersom Mont Ventoux överskuggar allt.

 

Vi kommer upp på en högplatå, en hyfsat stor klunga bildas och farten ökar igen. Just när mina ben börjar få nog av att trycka på i 40 km/h kommer vi till dagens första depå. Vi får reda på att täten passerade tio minuter tidigare och det känns bra. Även om resan hit har kostat på, så har vi sparat mycket tid jämfört med att köra själva. Vi kollar även banprofilen och inser att vi har ytterligare en styv klättring framför oss innan vi kommer till Notre Dame des Abeilles.

 

Vägen fortsätter mestadels utför och vi är ett gäng cyklister som kör tillsammans, men har svårt att hitta en bra rytm. Många kör utför förvånansvärt illa och det är ofta som Uffe och jag kör ifrån gruppen så snart det blir nedförsbacke. När vägen börjar klättra igen, så hänger vi på ett gäng på dryga dussinet cyklister, företrädesvis britter. Vi bildar kedja och tuggar oss långsamt uppför berget. Belgisk kedja verkar vara cyklisternas internationella språk. En kanadensare har ingen rutin på detta, så vi hjälper honom att förstå regelverket och efter några varv fungerar det hjälpligt.

 

Klättringen blir brantare och kedjan löses upp. Uffe och jag kör vidare på egen hand och blir efter en stund ikappkörda av ett finskt par från Lahti. Vi kör en kedja på fyra personer och när vi plockar upp en engelsman, så flyter det på riktigt bra. Trots att vägen är kuperad och slingrig, så håller vi ihop kedjan. Efter en stund blir vi ikappkörda av en större grupp och när de starkare cyklisterna börjar bomba på, så spricker även vår grupp och en stund senare når vi den andra depån.

 

Efter stoppet fortsätter vi i några olika konstellationer tills vi passerar Sault och skall ta oss an Notre Dame des Abeilles. Vi har avverkat cirka 1000 höjdmeter på den platta delen av dagens etapp, som uppenbarligen inte varit helt platt.

 

 

 

Stigningen börjar egentligen så snart vi lämnat Sault, men tidtagningen startar en bit upp. Uffe gör mer än sin beskärda del av dragjobbet på platten och jag drar gärna när vi kommer in i en stadig klättring. Nu känns det bra, vi har vinden i ryggen, men när jag vänder mig om, så är Uffe och jag helt ensamma. För några minuter sedan var vi en stor grupp och nu är vi två kvar. Har alla andra ställt sig bakom ett träd och gömt sig?

 

Man kan se vägen som ett streck uthugget ur bergssidan och den första halvmilen är rätt så tuff. Därefter planar det ut och vägen ser ut att vara helt platt, men hastighetsmätaren visar 23 km/h, så helt platt kan den inte vara. Vägen klättrar uppåt igen innan vi kommer upp till toppen och depån som ligger där. Det är sista depån innan dagens stora klättring börjar så vi toppfyller allt vi har.

 

Under utförsåkningen tar vi av från huvudvägen och kör istället mot Flassan. Vägen går jättehärligt, men vägbanan är bedrövligt dålig. Uffe tar täten och guidar oss säkert ner till botten av berget, i närheten av Bedoin. Innan vi når Bedoin, så svänger vi av även denna väg och tar oss an dagens stora utmaning.

 

 

 

Klättringen från Bedoin upp till toppen anses normalt vara lite drygt 21 km. Arrangörernas distansangivelse ligger på drygt 23 km, så jag är lite osäker på hur långt vi skall klättra idag. Efter några hundra meter når vi starten för tidtagningen.

 

Den första delen av klättringen går genom skog och vägen är riktigt brant. De första kilometerstenarna talar om vilken höjd vi är på, men inte hur långt vi har kvar till toppen. En knapp halvmil efter tidtagningen kör vi förbi en sten som säger att det är 14 kilometer kvar. Dagens klättring är alltså inte ens 19 kilometer och vi har bara 14 kvar. Det är nästan för bra för att vara sant.

 

Benen känns bra och vädret är i det närmaste perfekt, så jag skall bara trampa på och se till att inte få kramp. Dricka mycket med andra ord. Jag gör en bedömning av innehållet i flaskorna och energidrycken kommer räcka till Chalet Reynard, men inte mycket längre. Dagens etapp har slagit alla förväntningar, då den första delen gick så otroligt fort. Även om jag skulle stiga av cykeln och gå, så skulle jag klara cut-off-tiden. Det känns betryggande.

 

Uffe ligger inte längre på mitt hjul och jag vet inte när han släppte. Farten ligger omkring 10 km/h och jag kör om cyklister hela tiden. Inga spännande ryck, jag bara tuggar mig uppför berget. Precis innan Chalet Reynard planar vägen ut och mycket lättad rullar jag in i depån. Den tomma flaskan fylls med energidryck, jag fyller mig med cola och torkade aprikoser, och sedan drar jag vidare.

 

Chalet Reynard ligger precis vi trädgränsen och direkt efteråt börjar månlandskapet. Efter första kurvan får man en fantastisk vy av toppen och av vägen dit. Det är sex kilometer kvar, vinden kommer snett bakifrån, benen känns bra, jag ligger löjligt bra till relativt planen, flaskorna är fyllda, så jag skall njuta av det här. Vägen är heller inte lika brant som tidigare, så jag kan växla ner en växel. 

 

I en halvmil kör jag med ett fånigt leende på läpparna. Hela tiden möter jag Haute Route-deltagare som nått toppen och är på väg ner till Chalet Reynard. Den sista kilometern blir vägen riktigt brant och jag måste fokusera på cyklingen igen. Med 500 meter kvar kör jag ikapp och kör om Mike the Bike. Jag hör hur han tar mitt hjul och alldeles innan målet drar han igång en spurt. På ren instinkt accelererar jag maximalt och lyckas hålla honom bakom mig när vi rullar över mållinjen. Mycket moget.

 

Jag tar på vindvästen, hämtar min ryggsäck och efter några minuter kommer Uffe. Även hans klättring har gått betydligt över förväntan.

 

Vi rullar ner till Chalet Reynard, där vi plockar upp våra lunchpaket och sätter oss på bussen för en tre timmars bussresa tillbaks till Digne-les-Bains. Mer likt Tour de France än så här kan det inte bli.

 

 

 

 

Distans: 146 km

Stigning: 2695 m (Polar) & 2925 m (Garmin)

Tid i sadeln: 6:08

Totaltid: 6:24

Rullsnitt: 23.9 km/h